#80 Die Enttäuschung – Die Enttäuschung

13Dec09

Die Enttäuschung, Die Enttäuschung (1995).
Betyg: Fyra.

Fråga mig inte vilket skivbolag denna dubbel-LP med tyska jazzkvartetten Die Enttäuschung är utgiven på – det är nämligen omöjligt att utlösa av det röriga konvolutet. Inte heller hittar jag någon bild på omslaget via Google, och jag är för lat för att ta fram digitalkameran. Det räcker kanske med att säga att det är ett dadaistiskt collage, med bland annat flera prominent placerade tomtar, vilket ju är passande så här års, när det lackar mot jul, pepparkakshuset är spritsat och granen står så grön och grann i radhuset. Skivan köpte jag i samband med en konsert i Västerås för tio år sedan eller så, direkt ur trumpetaren Alex Dörners händer, efter att han informerat mig om att den innehöll enbart musik av Thelonious Monk. Tydligen blev den en sådan framgång av Die Enttäuschung senare fick ackompanjera självaste Alex von Schlippenbach när han företog sig att spela sin Monks samtliga 71 kompositioner på en cd-box som jag inte äger men som enligt den pålitlige frijazzkolportören Harald Hult ska vara osedvanligt bra.

Det har jag inga svårigheter att tro, för dessa Berlin-baserade musiker har en ovanligt god förmåga att fånga avigheten, kantigheten, klumpigheten och den storögda humorn i Monks låtar, en förmåga som sannerligen inte är alla förunnade (någon som minns Esbjörn Svenssons Monk-skiva?). Basisten Jan Roder och trumslagaren Uli Jennessen är måhända inte jättesvängiga, åtminstone på något vedertaget jazzvis, men de har ett slags kabaretliknande struttighet som faktiskt fungerar i sammanhanget: det är nog något med Monk som passar bra ihop med det teutoniska. Dörner och basklarinettisten Rudi Mahall snurrar omkring, stökar och bökar, sätter krokben för varandra, ramlar omkull, reser sig och rusar vidare, från ena låten till den andra, alltid lika entusiastiska: de är Monks melodier trogna, men utan kvävande vördnad: ”Monk’s Dream”, till exempel, översköljs av metalliska skrapningar och ”Four In One” fastnar i bra många minuter i en upprepad figur som aldrig tycks ta slut. Det är roligt nästan jämt.

Eftersom jag inte hittar några bra klipp med Die Enttäuschung kommer här nio minuter med en annan av Alex Dörners formidabla ensembler, halvsvenska The Electrics – med en av mina musikaliska idoler, Raymond Strid, bakom trummorna.

Filed under: Uncategorized   |  1 Comment

#79 Hugo Montenegro and His Orchestra – Music from ”The Good, The Bad And The Ugly”

26Nov09

Hugo Montenegro and His Orchestra, Music from ”The Good, The Bad And The Ugly” (RCA Victor)
Betyg: Tre.

Här kan vi tala om osynliggörande: visserligen står det lite i förbifarten på baksidestexten att musiken komponerats av ”one of Italy’s foremost composers, Ennio Morricone”, men annars är det bara Hugo Montenegro, Hugo Montenegro överallt, ungefär som om det var hans förtjänst att Sergio Leones filmer har så särpräglade soundtracks. Men han kanske var någon sorts easy listening-stjärna i en tid innan Morricone var ett namn på varje hipsters läppar. (Visst kan man sakna dem lite, easy listening-stjärnorna? Välklädda, medelålders herrar som med sina orkestrar kunde tjusa publiken med stiliga arrangemang av populära visor. Nåväl, vi har ju i alla fall kvar Paul Anka.)

Detta är hur som helst ominspelningar av valda delar av Morricones musik till tre Leone-klassiker. Alla har hört låtarna, förstås. Men alla kanske inte minns riktigt hur märkliga de lät från början. Utan möjlighet att anlita en full orkester valde Morricone att märka ut instrumenteringen på andra sätt – med mungigor, manskörer, surfgitarrer, och så vidare. Resultatet var anslående och betydligt mer än en gimmick. Hugo Montenegro har inga sådana budgetbegränsningar – hans versioner är inspelade i RCA Victor’s Music Center of the World i Hollywood. Här har vi alltså en rikemansorkester som försöker efterlikna en fattigmansorkester som försökte efterlikna en rikemansorkester.

Det behöver väl inte sägas, men originalversionerna är bättre. Montenegro och hans Hollywood-hacks slätar över och trubbar av alla konstigheter och kantigheter. Men melodierna finns kvar och melodierna är bra nog för att motivera en trea. Dessutom har jag precis tillfrisknat från influensa och är på ett generöst humör.

En välbekant trudelutt. Jfr originalet. PS. JAG HAR ALDRIG SETT FILMEN. DS.

Filed under: Uncategorized   |  1 Comment

#78 The Fugs – It Crawled Into My Hand, Honest

22Nov09

The Fugs, It Crawled Into My Hand, Honest (Reprise/Edsel), 1968.
Betyg: Fyra och en halv.

Jag bläddrar i BLM, nr 6/1968: här finns tidstypisk konkret poesi av Torsten Ekbom, Tomas Tranströmers ”Trafik” (”Långtradaren med släpvagn kryper genom dimman / och är en stor skugga av trollsländans larv / som rör sig i grumlet på insjöns botten …”), Jan W Morthenson skriver om science fiction, Roger Callois om det fantastiska i litteraturen, Sven Eric Liedman biter tillbaka mot någon som kritiserat hans bok om den tidige Marx, böcker av Nelly Sachs, Sandro Key-Åberg, Herbert Marcuse, Arnold Ljungdahl och Studs Terkel recenseras, och mitt i allt detta hittar jag – som en slutlig bekräftelse på att Lars Gustafsson måste ha varit en öppensinnad redaktör (trendkänslig, om inte annat) – ett stycke utmärkt popjournalistisk. Det är Leif Nylén som introducerar de då nyligen Sverigeaktuella The Fugs (de spelade i Stockholm i maj 1968) och sätter fingret på något väsentligt: Fugs sensibilitet … en dragning mot det groteska, grovt naturalistiska, burleska. En sensualism, visst. Men en sensualism av ett helt annat slag än den ”psykedeliska” kulturens både oskuldsfulla och idealistiska skönhetskult. Fugs ställer upp med kött, svett, historia, skamliga förslag, orgasmer, baksmälla, aggressioner … Mot idealismen ställer Fugs upp en realism, mångdimensionell och motsatsfylld, på samma gång fullkomligt avspänd. Dom försöker inte glömma bort eller täcka över någonting. Dom är varken trosvissa eller förtvivlade. Obsceniteten är deras radikalism, deras utgångsläge … Det obscena åldras snabbt, men jag tycker nog att The Fugs på sina första, proto-punkiga skivor för undergroundbolaget ESP fortfarande har en hårig, snuskig charm. BLM-artikeln följs av en intervju med Tuli Kupferberg och Ed Sanders genomförd av Nylén, Torkel Rasmusson och Mats G. Bengtsson – alla blivande låtskrivare i Blå tåget, ett band som aldrig var lika vulgärt eller yvigt som The Fugs, men som nog lärde sig ett och annat av dem om att det gick bra även för kulturarbetare över 30 att ställa sig på en scen och försöka spela något som liknade rock. Fugs var gamla redan på 60-talet: en länk från hippie/proteströrelsen tillbaka till 50-talets beatniks. (”Det är nästan omöjligt att föreställa sej en popgrupp bildad av svenska 50-talspoeter”, skriver Nylén. NÄSTAN omöjligt?)

Men det finns något som skaver i BLM-hyllningen. Har Fugs sålt ut sig? Deras senaste skiva (som då var Tenderness Junction) har givits ut av ”det större, kommersiella bolaget Reprise”. ”Naturligtvis är det många som upplever bolagsbytet som ett svek.” ”Några säjer att er nya LP är kommersialiserad”, påpekar intervjuarna Nylén, Bengtsson och Rasmusson, och får medhåll av Tuli Kupferberg: ”jag gillar den inte … Ed har övertagit kontrollen … faktum är att jag kanske kommer att lämna gruppen … hela industrin är korrumperad”, och så vidare. Men senare samma år, efter att BLM gått i tryck, komma denna skiva, It Crawled Into My Hand, Honest, med en studiobudget på 25 000 dollar, professionella musiker, en mindre stab inhyrda arrangörer och bakgrundssångare som rekryterats direkt från Harry Belaftones band. Steget från de första skivornas amatörröjiga garagerock verkar långt, men eventuella farhågor om att Fugs skulle ha förvandlats till Mantovani upplöses så fort man ser omslaget (för övrigt signerat Ed Thrasher, känt för att även ha designat God Bless Tiny Tim, Purple Rain och för att ha varit gift med kvinnan som spelade Sue Ellen i Dallas). Snarare verkar den uppenbara förebilden vara Mothers of Inventions We’re Only In It For the Money – både i den grafiska formgivningens anhopning av lustiga detaljer, intern humor och mystifikationer, och sättet att strukturera musiken genom plötsliga avbrott, infogade talade partier och tvära kast mellan genrer och uttrycksmedel. Av Zappa lärde de sig måhända att professionalism inte står i motsättning till experimentalism. De kunde förvisso inte emulera hans musikaliska originalitet – men led å andra sidan heller inte av hans föraktfulla cynism.

Zappa hade aldrig kunnat skriva något så ogarderat sentimentalt som Tuli Kupferbergs ballad ”Life Is Strange” (en av mina favoritlåtar). Och även om ”Crystal Liaison” (i sig en strålande psykedelisk poplåt) tycks göra narr av flower power-dumheter sker det med en dumglad entusiasm som vore Zappa främmande. Svåremotståndlig är också ”Ramses II Is Dead, My Love”: detta torde vara enda gången en död farao förärats en smäktande countryballad. Och man behöver inte vara hippie för att finna ett visst nöje i den gregorianska hymnen ”Marijuana” eller Ken Weavers inte så subtilt samhällskritiska gospelvals ”Wide Wide River”: ””River of shit, bringing health, wealth, and prosperity to every man, women, and child”. Rent bisarr är tanken att en operett-utsvävning med titeln ”Claude Pelieu and J.J. Lebel Discuss the Early Verlaine Bread Crust Fragments” en gång kunde ges ut på ett stort, etablerat skivbolag.

Sådan var tiden. Och visst är detta tidsbunden musik. Men det finns en gränslöshet i ambitionerna, liksom ett stråk av känslosamhet mitt bland alla satiriska utfall, som håller den vid liv än idag.

Skänk för övrigt en tanke åt ärke-beatniken Tuli Kupferberg, som drabbades av en allvarlig stroke tidigare i år, men som tycks ha återhämtat sig och har sin egen Youtube-kanal, 86 år gammal.

Fugs i svensk tv. Del två. Jag letar förgäves efter klippet där Ed Sanders debatterar med William F Buckley.

Filed under: Uncategorized   |  4 Comments

#77 Sparks – Kimono My House

20Nov09

Sparks, Kimono My House (Island), 1974.
Betyg: Fyra och en halv.

Jag har redan skrivit så mycket om Sparks tidiga skivor inom ramen för vinylprojektet (här, här och här) att jag känner att jag inte kan tillföra så mycket mer av principiell vikt om bröderna Maels precist odlade egenart (eller om Ron Maels precist odlade mustasch). Men ta en låt som ”Talent Is An Asset”, en berättelse om hur unge Albert Einsteins släktingar desperat försöker skydda det unga geniet från utomståendes inflytande. All wit och smartness till trots så bygger den ju i grund och botten mest på en dålig ordvits: ”everything is relative / and we are Albert’s relatives”, och ett dåligt rim: ”Talent is an asset / and Albert surely has it”. Vad Sparks gör är emellertid att de tar dessa till synes tvivelaktiga ingredienser och gör storvulen, genom-catchy glampop av dem; hela fånigheten blir liksom uppblåst till jätteformat, och går därmed bortom det enbart larviga, passerar det absurda och kommer ut någonstans i närheten av det genuint upphetsande (om musiken på något sätt varit ”svår” hade det däremot blivit olidligt).

Kimono My House var Sparks verkliga genombrott, inspelad i London, med brittiska musiker (inklusive ännu en underskattad basist: Martin Fisher), producerad av Muff Winwood. Skivan huserar gruppens signaturmelodi, ”This Town Ain’t Big Enough For the Both of Us”, som med sitt staccato-piano, operatiska sång, inlagda pistolskott och rockdriv skapar avsevärd spänning och dramatik, utan att någonsin egentligen förklara vad det hela handlar om. Lika slagkraftig, om än mer rakt på sak, är ekivoka ”Amateur Hour”, om fumliga sexdebutanter. ”Falling In Love With Myself Again” är en narcissistisk, bombastisk rockvals, medan ”Thank God It’s Not Christmas” (om manlig vantrivsel inom det äktenskapliga hägnet) rör sig i samma lätt misogyna utmarker som ”Tits” på Indiscreet. Melodiskt majestätiska ”Here in Heaven” är en fantasi om hur det skulle ha varit om Julia backat ur självmordspakten i sista sekunden, och förpassat Romeo till att bittert vänta ensam i himlen. Den konstigaste låten sparar Sparks till sist: ”Equator”, där Russells stratosfäriskt höga falsett-scattande duellerar med Rons ovanligt bluesiga mellotron-sax.

Jag håller uppföljaren Propaganda snäppet högre, men Kimono My House är icke desto mindre något slags mästerverk. Fråga mig bara inte vilket slags.

Sparks live i något norskt kaféprogram. Notera Russells sedvanligt anmärkningsvärda klädsmak.

Filed under: Uncategorized   |  Leave a Comment

#76 Larry Coryell – Spaces

19Nov09

Larry Coryell, Spaces (Vanguard), 1974.
Betyg: Två och en halv.

Om musiker som Jan Johansson brukar det ibland sägas att less is more. Men, som Yngwie Malmsteen en gång påpekade: How can less be more? MORE IS MORE! Jag har en viss sympati för båda dessa uppfattningar, men det beror sannerligen på sammanhanget. MORE må vara MORE när det gäller, säg, Peter Brötzmann eller John Coltrane, men när det gäller 99 procent av all ”fusion” är det – Yngwie får ursäkta – frågan om inte MORE trots allt är LESS. Larry Coryell är fusiongitarrist – inte lika uppburen som Al DiMeola eller John McLaughlin (som också spelar på denna färgglada skiva), men omisskänneligen en representant för skolan som värderar snabbhet och fingerfärdighet över alla andra musikaliska egenskaper. Det är nu alls inget fel på snabbhet, men när själva innehållet mest består av skalenliga löpningar i sextondelar är det lätt att misstänka att musikernas flyhänthet främst är till för att blända oss och skyla över bristen på verkligt idéer.

Jag ville gilla Spaces. Coryell ser väldigt fridfull ut på skivans baksida, där han sitter i vassruggen med sin gitarr medan sjövattnet slår in över klippstenarna. Detta, i kombination med titeln och science fiction-omslaget, signalerar något kosmiskt och kontemplativt, men det är falsk marknadsföring: här är det teknisk ekvibilibristik från början till slut. Kanske är det kombinationen Coryell/McLaughlin som är problemet – den ene tycks hela tiden vilja överträffa den andre. När solospel reduceras till kraftmätning tappar i alla fall jag intresset. Men medan gitarristerna battlar är det, som så ofta, basisten som i smyg tar hem segern: Miroslav Vitous stråkspel är alldeles utmärkt, flinkt och flödigt, utan att vara tråkigt.

Smakprov från Spaces: ”Wrong Is Right”. Less is more.

Filed under: Uncategorized   |  2 Comments

#75 Jan Johansson – Spelar musik på sitt eget vis

17Nov09

Jan Johansson, Spelar musik på sitt eget vis (Megafon), 1973.
Betyg: Fyra.

Finns det någon som inte gillar Jan Johansson? Frågan är inte retorisk; jag är genuint intresserad. Visst kan man tröttna på ”Visa från Utanmyra”, och hur den används som bakgrundsmusik i tid och otid, ofta som ett lättköpt sätt att signalera folkhemsnostalgi, och visst kan man lätt avfärda pratet om att hans musik skulle fånga ”den svenska folksjälen” som romantiskt svammel. Men ändå – det är omöjligt att avfärda själva musiken. Kanske är det Jan Johanssons generositet som gör honom lätt att tycka om: han kunde skriva ambitiösa orkestrala kompositioner, värdiga Gunther Schuller, samtidigt som han kunde spela ”Konvaljens avsked” på dragspel – inte utan ironi, men heller inte som parodi. Lyssna till exempel på den version av Jules Sylvains ”Det sjunger någonting inom mig”, som inleder denna postuma dubbel-LP med radioinspelningar från 1964-1966: visst finns det en känsla av att musikerna har roligt åt den gamla schlagern – det hörs inte minst när Johanssons piano verkligen tar ut svängarna bakom Claes Rosendahls klarinett i sista versen – men de fuskar heller inte bort det faktum är att det är en bra melodi. På låtsas eller på riktigt? Mycket bra musik är förstås både och – man behöver inte välja. Istället för att skriva lyssnaren på näsan kan musiken skapa ett komplex av inte sällan motstridiga känslor. Det är därför Sex Pistols är bättre än Clash. Och Jan Johansson bättre än Keith Jarrett.

Det enda stycke på denna skiva som känns som en verklig parodi har intressant nog udden riktad mot den moderna konstmusiken. Det är ”Improvisation 73″, där Johansson improviserar atonal låtsas-serialism i tre minuter, på bland annat cembalo, xylofon, hammare, spik och fogsvans. För även om jag ibland hör lika mycket Webern som Jimmy Giuffre i de sparsmakade tonerna på Jazz på svenska, behöll Jan Johansson en skeptisk distans till den allra mest högbrynta avantgardismen. Samtidigt som han var tillräckligt mycket modernist för att inte passa in i den fäbodsromantiska fålla där vissa velat placera honom.

Men han hade onekligen en, bland modernister sällsynt, känsla för de verkligt enkla melodierna – och ju enklare de var, desto mer tycktes de stimulera hans fantasi. Här spelar han till exempel ”Drunken Sailor”, ”Camptown Races” och ”Joshua Fit the Battle of Jericho”: riktiga arketyper, alla tre. Och han spelar verkligen melodierna, rakt av, men med det där omisskänneliga anslaget som alltid kände efter lite extra på varje ton. På samma sätt spelar han jazzstandards som ”Round Midnight” och ”As Time Goes By”: han får melodierna att låta nya genom att vara dem överdrivet trogen. Mer vanvördig är han måhända mot ”Flottarkärlek”, som förvandlas till Jimmy Smith-sväng på hammond, medan ”Te dans me’ Kalstatösera” avhandlas lite bluesigt på ett primitivt gammalt elpiano.

Andra låtar får en rejäl omstöpning, som ”Domaredansen” – här i cineastiskt dramatiserad form, med Arne Domnérus på strålande altsax (samma låt finns för övrigt i en mer jordnära version på Musik från fyra sekler – min favoritskiva med Jan Johansson, och en av mina favoritskivor över huvud taget). Dompan dyker också upp på klarinett, tillsammans med underskattade norske saxofonisten Bjarne Nerem, på Johanssons eftertänksamma ”Regnvädersblues” – en av skivans höjdpunkter. Det enda egentliga snedsteget är ”Två melodier från Kenya”. Det var nog egentligen inget fel på arrangemanget från början, men den osvängiga blåsensemblen får det hela mest att låta som en av Stadsmusikkårens paradmarscher. Men det kanske inte är så tokigt, det heller.

Jan Johansson är sorgligt underrepresenterad på Youtube, så det får bli ett klipp från ”Jazz på svenska”, även om det inte säger så mycket om den musik som finns på denna mer eklektiska samling.

Filed under: Uncategorized   |  3 Comments

#74 Ted Gärdestad – Ted

13Nov09

Ted Gärdestad, Ted (Polar), 1973.
Betyg: Två och en halv.

Nu tar vi ett rejält kliv ut ur min estetiska bekvämlighetszon av avantjazzare, bluesgubbar och turkiska klarinettister för att istället konfrontera en av Kristiinas mammas gamla skivor: den blott 17-årige Ted Gärdestad, som osäkert blickar ut från omslaget med gitarren slängd över axeln, naturligtvis fotograferad av Bengt H. Malmqvist. Det hade vid denna tid nämligen utgått ett påbud att alla kända svenska artister skulle fotograferas av Bengt H. Malmqvist. Vänd på skivan, och vem finner vi där om inte den ständigt bortglömde textförfattande brodern Kenneth Gärdestad, iförd svart läderrock med gigantisk pälskrage över en vit stickad polotröja. Med armarna i kors ser han redan lite bitter ut. Slår vi sedan upp skivkonvolutet kan vi beskåda ett gäng stämningsbilder från inspelningsstudion. Här har vi den, den svenska studioeliten: Benny Andersson, listigt förklädd till Robert Wyatt, bakom pianot, Björn Ulvaeus som begrundar mixerbordet medan ljudteknikergeniet och lustigkurren Michael B. Tretow avnjuter en pipa. Här en glatt trummande Ola Brunkert (eller är det Roger Palm?), där Mike Watson med bas och studiohörlurar. Men det fattas någon! Det kan inte vara möjligt! Var är … jo, DÄR står Janne Schaffer, i samspråk med en ivrigt gestikulerande Ted Gärdestad. Bilden av svensk mainstreampopproduktion cirka 1973 är komplett. Invid detta tidstypiskt dokumentära fotomontage har vi en text av Kenneth: Ted har alltid varit spontan och öppen och att han ibland är lite i spralligaste laget tror jag hans lärare skriver under på. Samtidigt är han lite osäker, sökande, och full av gömda känslor, som han uttrycker på sitt eget sätt … Och så vidare. Ja, det är lite genant, och så upplever jag också Ted Gärdestads musik. Som lite genant: Steg upp på morgonen innan din dag var riktigt vaken / woowow vilken härlig dag / smög mig på knä till sjön för att få se dig bada naken Jag måste nästan tvinga mig själv att höra vidare. Det är något med kombinationen av valpigheten, den ljusa stämman och det fullständigt öppna, ogarderade tonfallet som jag inte riktigt kan hantera, om jag ska vara ärlig. Lika svårt har jag för den jolmiga naturlyriken på vissa … Här somnade jag över tangentbordet sent i går kväll. När jag nu återupptar skrivandet dagen efter måste jag radera flera rader med bara blanksteg – vilket väl är ungefär hur jag känner inför denna skiva just nu. HUR SOM HELST: ”Jag ska fånga en ängel” är en bra låt. Vi kanske ska nöja oss med det?

Filed under: Uncategorized   |  5 Comments

#73 Linval Thompson – I Love Marijuana

10Nov09

Linval Thompson, I Love Marijuana (Trojan), 1996 (urspr 1978)
Betyg: Två.

Ingen kan anklaga Linval Thompson för att linda in sitt budskap: han älskar marijuana och så är det med den saken. Men när han väl avklarat det synnerligen drogliberala titelspåret (en mollstämd tvåackordsdänga, inte utan viss charm) är det som om idéerna alldeles tagit slut och han reduceras till en genomsnittlig roots-pekoralist. Jag är alldeles säker på att det är titeln i kombination med det smaklösa, grällt ganjaglorifierande omslaget som främst lockat köpare till denna skiva – snarare än någon av de elva oansenliga låtarna. Det är en LP man kan titta på och skrocka lite åt, men att lyssna på den är alls inte nödvändigt. Melodierna är indistinkta, arrangemangen jämntjocka, och Thompsons fjuniga lilla röst räcker inte långt. Den stora behållningen är Robert Shakespeares basgångar – men dem kan man å andra sidan avnjuta på ungefär tre miljarder andra reggaeskivor.

Filed under: Uncategorized   |  Leave a Comment

#72 Milt Jackson Quartet

08Nov09

Milt Jackson Quartet, Milt Jackson Quartet (Prestige), 1955.
Betyg: Tre.

Vibrafonen, med sin metalliska och lite sjösjukt svajiga klang, är ett svårt instrument att älska. I ett arrangemang kan den vara ett trevligt inslag. Och i mer modernistiska sammanhang kan dess kyliga saklighet vara på sin plats: Eric Dolphy bröt onekligen ny mark när han lät Bobby Hutchersons vibrafon ersätta pianot i kvartettspelet på mästerverket Out to Lunch. Där fungerade instrumentet primärt harmoniskt, som ett sätt att antyda ackord, snarare än spela dem fullt ut. Milt Jackson, å andra sidan, är en tekniskt fulländad melodispelare, därtill fast förankrad i beboptraditionen (hans Blue Note-inspelningar med Thelonious Monk är underbara). Men när vibrafonen används som det huvudsakliga soloinstrumentet över loppet av en hel skiva tydliggör det dess begränsningar: hur smakfullt och sensibelt Jackson än spelar blir bristen på klangvariation till slut besvärande. När bandet i övrigt består av piano, bas och trummor (detta är helt enkelt Modern Jazz Quartet, men med en ovanligt dämpad Horace Silver i stället för John Lewis bakom flygeln) kan slutintrycket inte bli annat än en aning monokromt. En blåsare hade onekligen muntrat upp det hela lite.

Nu får vi hålla till godo med det vi har, och enstaka låtar fungerar emellertid väl, särskilt de lite snabbare, bluesiga spåren. Men det tar aldrig riktigt fart. Skivan är dock skön att hålla i, pressad som den är i riktigt gammal tung vinyl. Den tycks ha betingat priser på uppemot 60 dollar på Ebay; själv hittade jag mitt exemplar, ett lite tilltufsat Prestige-original, för en tia på en utomhusloppis i Västerås en solig dag för ett par somrar sedan.

Jackson spelar bra i en inspelning gjord tio år senare. Dessvärre med flöjt.

Filed under: Uncategorized   |  3 Comments

#71 Augustus Pablo – King Tubbys Meets Rockers Uptown

07Nov09

Augustus Pablo, King Tubbys Meets Rockers Uptown (Clocktower), 1976.
Betyg: Fyra.

”Dub” kommer från ”doubling”, den inom den jamaicanska musiken så vanliga, och synnerligen kostnadseffektiva, praktiken att bygga ett oändligt antal nya låtar utifrån ett befintligt bakgrundsspår. Normalt läggs ett nytt sångspår över det gamla kompet. Men vad händer om sången – det som normalt definierar en poplåt – plockas bort, basen och trummorna, det primala fundamentet, skjuts fram i förgrunden, och allt annat utanpåverk – blåsslingor, gitarrackord, pianoklink, röster – bara dyker upp som främmandegjorda fragment? Låten presenteras i en sorts drömversion, där vanställda rester av dess vakna liv fladdrar omkring i ett subliminalt mörker av avgrundsdjupa basgångar. King Tubby, sägs det, uppfann dubben av en slump, genom en olyckshändelse i studion, men kom att utveckla denna – tekniskt sett förvånansvärt primitiva – studiomanipulation till en skön konst av ekon, fördröjningar och förskjutningar. Dubben tillkommer alltså vid mixerbordet, något som fått vissa kritiker att dra på stora postmodernistiska växlar: Dub music, reggae’s great technological mutant, is a pure artifact of the machine, and has little to do with earth, flesh, or authenticity, skriver till exempel Erik Davis. Men att kalla dubben utomkroppslig är ett märkligt sätt att beskriva en musik som känns ända in i märgen. Ja, den är spöklik och hallucinatorisk, men manifesterar också kraftfullt att ljud faktiskt är en fysisk kraft.

Här är då King Tubbys Meets Rockers Uptown. Den var en given hipster-accessoar när jag köpte den för en tio år sedan. Men framför allt är det en väldigt bra skiva. Jag tröttnar aldrig på att höra Augustus Pablos melodica, som här blir än mer effektiv av att utnyttjas förhållandevis sparsamt. Men när vinden väl blåser genom dess metalltungor frambringas de sköraste, vackraste toner – även om de snart klingar ut i bandeko, blir ännu en av dessa ljudskärvor som far in genom den ena stereokanalen och ut genom den andra.

Filed under: Uncategorized   |  2 Comments