#74 Ted Gärdestad – Ted
Ted Gärdestad, Ted (Polar), 1973.
Betyg: Två och en halv.
Nu tar vi ett rejält kliv ut ur min estetiska bekvämlighetszon av avantjazzare, bluesgubbar och turkiska klarinettister för att istället konfrontera en av Kristiinas mammas gamla skivor: den blott 17-årige Ted Gärdestad, som osäkert blickar ut från omslaget med gitarren slängd över axeln, naturligtvis fotograferad av Bengt H. Malmqvist. Det hade vid denna tid nämligen utgått ett påbud att alla kända svenska artister skulle fotograferas av Bengt H. Malmqvist. Vänd på skivan, och vem finner vi där om inte den ständigt bortglömde textförfattande brodern Kenneth Gärdestad, iförd svart läderrock med gigantisk pälskrage över en vit stickad polotröja. Med armarna i kors ser han redan lite bitter ut. Slår vi sedan upp skivkonvolutet kan vi beskåda ett gäng stämningsbilder från inspelningsstudion. Här har vi den, den svenska studioeliten: Benny Andersson, listigt förklädd till Robert Wyatt, bakom pianot, Björn Ulvaeus som begrundar mixerbordet medan ljudteknikergeniet och lustigkurren Michael B. Tretow avnjuter en pipa. Här en glatt trummande Ola Brunkert (eller är det Roger Palm?), där Mike Watson med bas och studiohörlurar. Men det fattas någon! Det kan inte vara möjligt! Var är … jo, DÄR står Janne Schaffer, i samspråk med en ivrigt gestikulerande Ted Gärdestad. Bilden av svensk mainstreampopproduktion cirka 1973 är komplett. Invid detta tidstypiskt dokumentära fotomontage har vi en text av Kenneth: Ted har alltid varit spontan och öppen och att han ibland är lite i spralligaste laget tror jag hans lärare skriver under på. Samtidigt är han lite osäker, sökande, och full av gömda känslor, som han uttrycker på sitt eget sätt … Och så vidare. Ja, det är lite genant, och så upplever jag också Ted Gärdestads musik. Som lite genant: Steg upp på morgonen innan din dag var riktigt vaken / woowow vilken härlig dag / smög mig på knä till sjön för att få se dig bada naken Jag måste nästan tvinga mig själv att höra vidare. Det är något med kombinationen av valpigheten, den ljusa stämman och det fullständigt öppna, ogarderade tonfallet som jag inte riktigt kan hantera, om jag ska vara ärlig. Lika svårt har jag för den jolmiga naturlyriken på vissa … Här somnade jag över tangentbordet sent i går kväll. När jag nu återupptar skrivandet dagen efter måste jag radera flera rader med bara blanksteg – vilket väl är ungefär hur jag känner inför denna skiva just nu. HUR SOM HELST: ”Jag ska fånga en ängel” är en bra låt. Vi kanske ska nöja oss med det?
Filed under: Uncategorized | 5 Comments
Linval Thompson, I Love Marijuana (Trojan), 1996 (urspr 1978)
Betyg: Två.
Ingen kan anklaga Linval Thompson för att linda in sitt budskap: han älskar marijuana och så är det med den saken. Men när han väl avklarat det synnerligen drogliberala titelspåret (en mollstämd tvåackordsdänga, inte utan viss charm) är det som om idéerna alldeles tagit slut och han reduceras till en genomsnittlig roots-pekoralist. Jag är alldeles säker på att det är titeln i kombination med det smaklösa, grällt ganjaglorifierande omslaget som främst lockat köpare till denna skiva – snarare än någon av de elva oansenliga låtarna. Det är en LP man kan titta på och skrocka lite åt, men att lyssna på den är alls inte nödvändigt. Melodierna är indistinkta, arrangemangen jämntjocka, och Thompsons fjuniga lilla röst räcker inte långt. Den stora behållningen är Robert Shakespeares basgångar – men dem kan man å andra sidan avnjuta på ungefär tre miljarder andra reggaeskivor.
Filed under: Uncategorized | Leave a Comment
#72 Milt Jackson Quartet
Milt Jackson Quartet, Milt Jackson Quartet (Prestige), 1955.
Betyg: Tre.
Vibrafonen, med sin metalliska och lite sjösjukt svajiga klang, är ett svårt instrument att älska. I ett arrangemang kan den vara ett trevligt inslag. Och i mer modernistiska sammanhang kan dess kyliga saklighet vara på sin plats: Eric Dolphy bröt onekligen ny mark när han lät Bobby Hutchersons vibrafon ersätta pianot i kvartettspelet på mästerverket Out to Lunch. Där fungerade instrumentet primärt harmoniskt, som ett sätt att antyda ackord, snarare än spela dem fullt ut. Milt Jackson, å andra sidan, är en tekniskt fulländad melodispelare, därtill fast förankrad i beboptraditionen (hans Blue Note-inspelningar med Thelonious Monk är underbara). Men när vibrafonen används som det huvudsakliga soloinstrumentet över loppet av en hel skiva tydliggör det dess begränsningar: hur smakfullt och sensibelt Jackson än spelar blir bristen på klangvariation till slut besvärande. När bandet i övrigt består av piano, bas och trummor (detta är helt enkelt Modern Jazz Quartet, men med en ovanligt dämpad Horace Silver i stället för John Lewis bakom flygeln) kan slutintrycket inte bli annat än en aning monokromt. En blåsare hade onekligen muntrat upp det hela lite.
Nu får vi hålla till godo med det vi har, och enstaka låtar fungerar emellertid väl, särskilt de lite snabbare, bluesiga spåren. Men det tar aldrig riktigt fart. Skivan är dock skön att hålla i, pressad som den är i riktigt gammal tung vinyl. Den tycks ha betingat priser på uppemot 60 dollar på Ebay; själv hittade jag mitt exemplar, ett lite tilltufsat Prestige-original, för en tia på en utomhusloppis i Västerås en solig dag för ett par somrar sedan.
Jackson spelar bra i en inspelning gjord tio år senare. Dessvärre med flöjt.
Filed under: Uncategorized | 3 Comments
Augustus Pablo, King Tubbys Meets Rockers Uptown (Clocktower), 1976.
Betyg: Fyra.
”Dub” kommer från ”doubling”, den inom den jamaicanska musiken så vanliga, och synnerligen kostnadseffektiva, praktiken att bygga ett oändligt antal nya låtar utifrån ett befintligt bakgrundsspår. Normalt läggs ett nytt sångspår över det gamla kompet. Men vad händer om sången – det som normalt definierar en poplåt – plockas bort, basen och trummorna, det primala fundamentet, skjuts fram i förgrunden, och allt annat utanpåverk – blåsslingor, gitarrackord, pianoklink, röster – bara dyker upp som främmandegjorda fragment? Låten presenteras i en sorts drömversion, där vanställda rester av dess vakna liv fladdrar omkring i ett subliminalt mörker av avgrundsdjupa basgångar. King Tubby, sägs det, uppfann dubben av en slump, genom en olyckshändelse i studion, men kom att utveckla denna – tekniskt sett förvånansvärt primitiva – studiomanipulation till en skön konst av ekon, fördröjningar och förskjutningar. Dubben tillkommer alltså vid mixerbordet, något som fått vissa kritiker att dra på stora postmodernistiska växlar: Dub music, reggae’s great technological mutant, is a pure artifact of the machine, and has little to do with earth, flesh, or authenticity, skriver till exempel Erik Davis. Men att kalla dubben utomkroppslig är ett märkligt sätt att beskriva en musik som känns ända in i märgen. Ja, den är spöklik och hallucinatorisk, men manifesterar också kraftfullt att ljud faktiskt är en fysisk kraft.
Här är då King Tubbys Meets Rockers Uptown. Den var en given hipster-accessoar när jag köpte den för en tio år sedan. Men framför allt är det en väldigt bra skiva. Jag tröttnar aldrig på att höra Augustus Pablos melodica, som här blir än mer effektiv av att utnyttjas förhållandevis sparsamt. Men när vinden väl blåser genom dess metalltungor frambringas de sköraste, vackraste toner – även om de snart klingar ut i bandeko, blir ännu en av dessa ljudskärvor som far in genom den ena stereokanalen och ut genom den andra.
Filed under: Uncategorized | 2 Comments
Ronald Shannon Jackson and The Decoding Society, Barbeque Dog (Antilles/Island), 1983.
Betyg: Fyra och en halv.
Den musik Ronald Shannon Jackson gjorde med sin grupp Decoding Society är, för mig, ett av de stora oinfriade löftena från 1980-talet. Jag hade så gärna velat att det var detta – snarare än, säg, Wynton Marsalis eller John Zorn eller valfritt ECM-sömnpiller – som blev jazzens framtid, men få artister, om några, har tagit vid efter den serie extraordinära skivor Jackson släppte under decenniets första hälft. Därefter tycks även hans egen karriär ha ebbat ut. Och de andra? Melvin Gibbs har väl blivit någon sorts stjärnbasist, gitarristen Vernon Reid blev rockhjälte ett litet tag i Living Colour, men Zane Massey (saxofonist) är knappast ett namn som hörs särskilt ofta, och trumpetaren Henry Scott, som spelar så otroligt distinkt här, vad hände med honom? Inte ens Google vet.
Nåväl. Musiken finns ju kvar, ännu laddad med möjligheter. Och även om man förstås kan spåra dess rötter tillbaka till Ornette Coleman (Jackson spelade på odödliga Dancing In Your Head och senare även med Prime Time) låter den fortfarande olikt allt annat. Jag vet inte riktigt var särarten ligger. Möjligen i hur Ronald Shannon Jackson lägger sina melodier på sträckbänken och drar ut dem i långa linjer över en hyperaktiv bakgrund. Eller så är det just den där hyperaktiviteten som är grejen: gitarren spelar något, trummorna något annat, trumpeten improviserar – ingenting händer utan att något annat händer samtidigt. Även om instrumenten rör sig i egna banor, löper de alltid samman till slut på något sätt, åtminstone rytmiskt. För mitt i allt det aviga är det samtidigt tight och funkigt, och därmed liknar musiken varken den amerikanska frijazzens energi-extaser eller den europeiska improvisationens svärmar av småljud.
Jackson beskrev en gång hur ett av hans stycken växte fram ur Rembrandts Nattvakten – ”a street scene, of all the night people – from the midget to the prostitutes to the barkeeps to the guards of the city to the prominent counts, even a little drummer boy, all the people who hung out. You look at that painting and vicariously you’re there.” (Citerad i Litweilers The Freedom Principle.) Myllret i Jacksons musik är detsamma, ett myller av individuella, men ändå samstämmiga röster.
Youtube har inga bra videoklipp med Decoding Society. Detta är den koncisa lilla låten ”Yugo Boy”.
Filed under: Uncategorized | Leave a Comment
#69 Howlin’ Wolf – Howlin’ Wolf
Howlin’ Wolf, Howlin’ Wolf (Chess/Vogue), 1976.
Betyg: Fem.
Att Howlin’ Wolf har en STOR röst är förstås en klyscha. Icke desto mindre är det sant. Lyssna på honom och du kan inte annat än övermannas. Här har vi en artist som så självklart ställer sig själv i centrum och upptar hela rummet med sin närvaro, utan att be om ursäkt. Här har vi en röst som på sitt sätt är ett lika extremt instrument som Jimi Hendrix gitarr, lika modernistiskt överrumplande som Albert Aylers saxofon. Han var förstås bluesman från topp till tå, men det finns också något hos honom som går bortom bluesen, ut i det okända. Så är hans värdigaste efterträdare inte Yardbirds eller Stones eller något av de andra otaliga rockband som spelade in hans låtar, utan Captain Beefheart. Lyssna på ”Back Door Man” i original, och du vill aldrig höra The Doors igen.
Detta är en franskpressad samlings-LP (dubbel), uppenbarligen rätt sällsynt (30-40 dollar på olika samlarsajter), utgiven strax efter Howlin’ Wolfs död och försedd med ett märkligt, rätt fult tecknat omslag där bluesikonen leende sätter sig i ett propellerplan, med nosen riktad upp mot kvällshimlen. Med inspelningar gjorda mellan 1951 och 1965 får man ett hyfsat tvärsnitt av den del av hans karriär som etablerade hans storhet – inga jamsessions med brittiska babyboomers, inga spår från den uppenbarligen rätt missriktade ”psykedeliska” This Is Howlin’ Wolf, bara en hel rad klassiker.
Runnin’ like my life is at stake, sjunger han, i speedade ”Down in the Bottom”, och det är precis så det låter, i nästintill varje låt – som om det gällde livet. Och gäller det inte livet, så gäller det i alla fall sex (det inte särskilt fördolda temat för de flesta av låtarna). Eller åtminstone en riktigt bra fest. Som i ”Wang-Dang Doodle”, där allsköns kreti och pleti ska bjudas in – Tell Automatic Slim , tell Razor Totin’ Jim / Tell Butcher Knife Totin’ Annie, tell Fast Talking Fanny – till en av allt att döma suspekt tillställning: When the fish scent fill the air, there’ll be snuff juice everywhere.
Musiken är ofta reducerad till det minimala: inte sällan består den bara av ett upprepat riff, utan ackordväxlingar, som i ”Smokestack Lightnin’” och ”Spoonful”. Det gör bara att fokus än mer hamnar på Howlin’ Wolfs röst, och hur den liksom befinner sig både utanför och inuti ackompanjemanget – han kommer och går som han vill över taktstrecken, burdust mästrande, ondskefullt väsande, som om själva stämbanden försetts med distpedal.
1966.
Filed under: Uncategorized | 2 Comments
#68 Pink Floyd – Ummagumma
Pink Floyd, Ummagumma (EMI/Harvest), 1969.
Betyg: Fyra och en halv.
När jag hittade Ummagumma i pappas skivsamling kan jag inte ha varit mer än elva år. Jag minns väl att jag dels trodde att ”Pink Floyd” var en person, dels att skivan förmodligen var svensk (eftersom ”gumma” ju låter svenskt). Och jag minns väl hur jag upplevde musiken, hur annorlunda den lät från allting annat jag hört. De fyra låtarna på den första skivan, liveinspelningarna, verkade så otroligt långa och svåröverblickbara – mer som labyrinter än som regelrätta sånger, strukturer att gå vilse i, hitta ny vinklar och vrår, upptäcka nya rum, nya världar. Det var spännande, men också lite skrämmande, en känsla som förstärktes av bilderna i skivkonvolutet: David Gilmour porträtterad underifrån framför Elfin Oak, Rick Wright i helslkägg, intensivt stirrande bredvid pianoklaviaturet. Jag tycker fortfarande att det finns en känsla som löper genom hela Ummagumma som särskiljer den från allt annat Pink Floyd spelat in, även om den förstås också är lätt att placera som ett led i gruppens utveckling. Det har något att göra med kombinationen av det pastorala och det gotiska, men inte på något utsvävande, dionysiskt vis (som hos, säg, Comus), utan liksom kontrollerat, arkitektoniskt, konstruerat. Det är, helt enkelt, bandets bästa skiva.
Men, frågar sig den förskräckte läsaren nu, innebär detta ett försvar även för den ökänt introverta och pretentiösa andra skivan, där varje bandmedlem tilldelades en halv sida att disponera efter behag? Jajamensan! Jag gillar till och med Nick Masons åtta minuter långa, elektroniskt bearbetade slagverks-extravaganza ”The Grand Vizier’s Garden Party”. Ja, särskilt den faktiskt. Att låta en trummis i ett progressivt rockband göra ett solostycke borde inbjuda till virtuos krasch- och smatterfest (med dubbla baskaggar), men Masons brist på teknisk briljans har alltid varit en av Floyds styrkor – oförmögen att vara virtuos måste han vara dramaturgiskt effektiv: spöklika loopar, baklängescymbaler och ödsliga pukslag, allt omringat av en ensam liten flöjtmelodi. Rick Wrights ”Sysyphus” är mer slumpässigt sammansatt, med några romantiska snedsteg, men har samma lite dunkelt hotfulla grundton, med mastiga mellotroner och atonala pianokaskader. Och Gilmour, på sin ”The Narrow Way”, inleder med drömska D-durharmonier, fortsätter med mörkt, avigt powerriffande och avslutar med något pompös, men i grunden rätt charmig flumsång. Roger Waters inlägg är samtidigt det mest konventionella och det mest experimentella: ”Grantchester Meadows” är till synes en typisk dagdrömmarballad – en längtan ut från staden till barndomens Cambridge-ängar – men även här finns en pockande känsla av att något inte riktigt står rätt till – en känsla som väl får sägas förstärks när de akustiska gitarrerna ger vika för ”Several Species of Small Furry Animals Gathered Together in a Cave and Grooving With a Pict”, ett rytmiskt strukturerat collage av märkliga djurläten och uppspeedade röster. Det är som om den galenskap som legat på lut skivan igenom här slutligen får blomma ut fullständigt och hämningslöst.
På konsertinspelningarna håller de sig inom ramarna för vad de vet att de klarar av. Syd Barretts ”Astronomy Domine” inleder. Det är en låt som sina snabba kromatiska upp- och nedgångar förmedlar känslan av att med skräckblandad förtjusning rumla runt i ett nyfunnet kosmos. ”Set the Controls for the Heart of the Sun” är Roger Waters orientalistiska domedagsmässa, med textrader direkt hämtade ur en antologi med klassisk kinesisk poesi (Poems of the Late T’ang, översättning av A.C Graham – mitt blygsamma bidrag till Floydvetenskapen är att jag en gång, på en e-postlista för tolv år sedan, var den första att korrekt identifiera denna källa). ”Careful With that Axe, Eugene” är förstås ren goth-terror: sällan har så mycket utvunnits ur en simpel oktavbas. Och ”A Saucerful of Secrets” går sin givna gång från vibrerande spänningar över kaotiskt oljud till en närmast klerikalt klingande triumfsång.
Ummagumma brukar avfärdas som ”misslyckade experiment”, men det var just för att bandet vid den här perioden tordes sträcka sig lite längre än vad de egentligen nådde som de ändå fick grepp om något intressant. Att bandets medlemmar genom åren gjort allt vad de kunnat för att distansera sig från skivan säger mer om vilken tragisk utveckling mot fullkomlig menlöshet som Pink Floyd genomgick, än vad det säger om den musik som gömmer sig på denna märkliga, mångfacetterade dubbel-LP.
Pink Floyd gör det svårare än vanligt för sig. 1971.
Filed under: Uncategorized | 4 Comments
#67 Rhinoceros – Satin Chickens
Rhinoceros, Satin Chickens (Elektra), 1969.
Betyg: Två.
Alla som lusläst omslaget till Uncle Meat med Zappa och The Mothers (och det har vi väl alla, vid någon punkt i våra liv) har säkerligen noterat att Billy ”The Oozer” Mundi uppges spela ”drums on some pieces before he quit to join ‘Rhinoceros’ ”. Och alla har vi väl då frågat oss: ”Vad i hela världen är Rhinoceros?” Har man ställt sig den frågan tillräckligt många gånger, kan det hända att man, när man är på skivmarknad och bläddrar genom backarna, plötsligt dyker på en skiva med Rhinoceros. Och är man riktigt dum i huvudet kan det också hända att man köper denna skiva, enbart eftersom Billy Mundi är med på den. ”Den kan ju vara kul att ha”, kanske man tänker. Och så ligger den där i skivsamlingen, ospelad, ända tills den dagen man kanske får för sig att starta ett bloggprojekt som går ut att spela igenom alla sina gamla LP-skivor, och då besvaras – äntligen! – frågan vad i hela världen Rhinoceros egentligen var för något. Nämligen ett mediokert funkrockband från det sena 60-talet. Fast så beskrev man dem förstås inte då, 1969, när deras andra skiva Satin Chickens kom ut – då beskrevs Rhinoceros som en ”supergrupp”, sammansatt av Paul Rothchild på Elektra, med musiker som tidigare spelat i grupper som Iron Butterfly och Electric Flag. Nej, det är inte jättespännande. Det är faktiskt inte spännande alls, även om bandet gör sitt bästa för att piffa upp den rätt fadda anrättningen av standardrock och rutin-r’n'b med några ”skojlåtar” och även om Michael Fonfaras orgel faktiskt låter rätt bra, så där som orglar på 60-talet kunde låta. Och så är förstås Billy Mundi med.
Filed under: Uncategorized | 2 Comments
Lee Konitz Quartet, Jazz à Juan (Steeplechase), 1974.
Betyg: Fyra.
En gång i mitten av 90-talet såg jag Lee Konitz live i en duo tillsammans med en kvinnlig pianist vars namn jag glömt. Det var på musikrestaurangen Village i Västerås, en saknad musikinstitution som ibland bokade artister som lite flög över huvudet på publiken av middagsgäster och företagskunder. Konitz var i fin form, såvitt jag minns, scat-sjöng och hade sig, men så plötsligt, mitt under konserten, reste sig ett stort sällskap och bara gick. Maten var uppäten, vinglasen tömda, vem brydde sig om en av jazzens legendarer stod där på scenen. ”We’re not finished”, protesterade Konitz, förgäves. Han fortsatte att spela inför en halvtom, eller mer än halvtom, lokal. (När jag själv gjorde en liknande sorti, om än inte lika upseendeväckande, från en spelning i London med trumpetaren Harry Beckett – han var lysande, men vi behövde återvända till hotellet – blev jag i alla fall stoppad och tillrättavisad i dörren av konferenciern (och beatnikpoeten) Sybil Madrigal: ”GUYS, THIS MAN PLAYED WITH JOHN COLTRANE!”)
Av applåderna på denna konsertinspelning att döma fick Lee Konitz ett varmare mottagande vid jazzfestivalen i Antibes 1973, än han fick den där kyliga aftonen i Västerås. Med all rätt också – detta är synnerligen solid jazz. Repertoaren kan verka vara hämtad rätt ur The Real Book men framföranden är allt annat än standardmässiga. Konitz altsax är som vanligt metodisk och melodisk, men kan också bränna till rejält, som i elva minuter långa öppningsspåret ”What is This Thing Called Love?” eller i den lustfyllt sönderplockade tolkningen av Kerns ”This Song Is You”. Han har här en givande samtalspartner i franske pianisten Martial Solal (en ny upptäckt för mig), som spelar hyperaktivt och oförutsägbart, med en dragning åt det fria. Han gör en underhållande omharmonisering av temat till ”Round Midnight” och tycks förhålla sig tämligen antagonistiskt till ”Autumn Leaves”. Framför allt påminns jag om vilken monstruöst skicklig basist Nils-Henning Ørsted Pedersen var, så alert och kvicktänkt i alla lägen, vare sig han lägger kringelkrokiga basgångar eller spelar oackompanjerat solo.
Konitz och Nils-Henning Ørsted Pedersen, här med Bill Evans på piano och Alan Dawson på trummor.
Filed under: Uncategorized | Leave a Comment
Mustafa Kandirali, Turkish Oriantal [sic] Music (Senay), inget angivet årtal.
Betyg: Fyra.
Jag köpte denna turkiskpressade LP för en spottstyver på någon skivbörs i Stockholm, kanske mest road av den felstavade panegyriken i baksidestexten:
Those who are fond of Records,
The most active oriental rakses and the best dances of Asia speciality of Turkey and Arabia are mostly played by klarned and followed with pleasure everywhere. The only man who plays the klarnet best in Turkey is Mustafa Kandirali.
The record we are presenting now contains 20 pieces of oriental folk music of Turkish and Arabic folklore.
Best wishes for record fons.
SENAY PLAK
Oemotståndligt! Det som från början mest var ett utslag av loppishumor visade sig emellertid vara ett riktigt lyckokast: Mustafa Kandirali, av turkisk-romsk härkomst, är alltså en av Turkiets mest uppburna klarinettister – och därtill uppburen av en god anledning: han spelar som ett veritabelt yrväder, ystert och virtuost, men också klagande och längtansfullt – han balanserar frenetiska berg-och-dalbaneåkningar genom skalorna med utdragna ylanden mot månen. Temana är traditionella – magdanser, romska melodier – men musikens kärna finns i improvisationen: känslan av att hela tiden befinna sig på gränsen till att tappa fattningen – lindansaren som plötsligt vacklar till, men alltid finner fotfäste igen. Det är så sant som det är sagt: The only man who plays the klarnet best in Turkey is Mustafa Kandirali. (Barntestet då? Ja, skivan fungerar utmärkt att dansa ringdans till med en ett-och-ett-halvt-åring, en två-och-ett-halvt-åring och en tre-och-ett-halvt-åring.)
Filed under: Uncategorized | 3 Comments
Nya inlägg:
- #74 Ted Gärdestad – Ted
- #73 Linval Thompson – I Love Marijuana
- #72 Milt Jackson Quartet
- #71 Augustus Pablo – King Tubbys Meets Rockers Uptown
- #70 Ronald Shannon Jackson and The Decoding Society – Barbeque Dog
- #69 Howlin’ Wolf – Howlin’ Wolf
- #68 Pink Floyd – Ummagumma
- #67 Rhinoceros – Satin Chickens
- #66 Lee Konitz Quartet – Jazz à Juan
- #65 Mustafa Kandirali – Turkish Oriantal Music
- #64 Fred Frith & Henry Kaiser – Who Needs Enemies?
Kategorier
- Uncategorized (135)
