Steve Reich, Octet / Music For a Large Ensemble / Violin Phase (ECM), 1980.
Betyg: Två.

Jag har så många motstridiga känslor inför den här musiken att jag inte vet var jag ska börja. Min inre Dr Jekyll - okritisk och lätt att tillfredsställa - låter sig glatt svepas med på minimalismens små rosa moln; min inre Mr Hyde - krävande och principfast - vrider sig i smärtfyllda konvulsioner över att denna oförblommerade kitsch upphöjts till konstmusikalisk stjärnstatus. Men någonstans måste man bestämma sig för vilken sida man egentlingen står på i den minimalistiska frågan - och jag har nu min ståndpunkt klar för mig: jag tar avstånd från Steve Reich.

Gudarna ska veta att jag försökt. Jag lånade tidigt Four Organs från Musikbiblioteket (fyra organister håller nere långsamma ackord medan någon skakar maracas i bakgrunden); en kollega till min pappa lånade mig en cd med Different Trains och något gitarrstycke som jag tror Pat Metheny spelade. Allt lika tråkigt, tyckte jag: mitt musiklyssnande exploderade just då med ett fullskaligt intag av den modernistiska traditionen (Monk och Mingus, Barry Guy och Mats Gustafsson, Zappa och Beefheart, Stockhausen och Varèse); det Steve Reich presenterade i dess ställe syntes mig bara torftigt, begränsat, salongsfähigt.

Det intrycket har stått sig genom åren. Jag har aldrig förstått dem som framhållit minimalismen som någon sorts brytande av ny mark: alla dess idéer hade ju redan genomförts så oändligt mycket mer framgångsrikt inom populärmusiken (minimalisterna tog bara samma koncept, smetade ut dem över större tidsrymder och gav dem lite kulturell gravitas).

Av de tre stycken som finns med på denna ECM-LP bjuder “Octet” och “Music For a Large Ensemble” - båda från Reichs storhetsperiod i slutet av 70-talet - på en sorts högt driven klang-sensualism och rikt vävda tapeter av överlappande melodiska mönster, tilltalande till en början, kvävande efter en stund: det finns en gräns för hur många marimba-synkoper man orkar med en torsdagskväll. Det är en påfallande pastellblek, uttryckslös musik, kliniskt ren som en nystädad sjukhuskorridor - och garanterat befriad från varje spår av känslor, humor, ilska, tvivel, rädsla, glädje … i botten finns bara den hårt kontrollerade, lugnt andande pulsen: ett Zen-liknande tillstånd av katatonisk idioti.

Daevid Allen, Bananamoon (Virgin), 1970.
Betyg: Tre och en halv.

Jag missade en gång ett tillfälle att se Daevid Allen live. Det ångrar jag lite, för det var i Christiania, och jag kan inte tänka mig en lämpligre miljö för honom. Som den nedrökte ur-hippie han är har han försett den här skivan med en teckning av ett monsteransikte under rubriken “THE BELIEVABLE FACE OF OVERDOPE - STONED INNOCENT FRANKENSTEIN” (på något sätt påminner Daevid Allen och Gong mig lite om George Clinton och Parliament, i sin grafiska profil), och musiken släntrar obekymrat mellan stenad fuzzbox-rock, (”It’s the Time of Your Life”), vimsigt tokeri (”I’m a Bowl”) och långt freakout-jammande (”… And His Adventures in the Land of Flip”). Robert Wyatt medverkar på trummor, och sjunger även den första av många versioner av Hugh Hoppers tårdryparballad “Memories” - en låt som senare skulle sjungas in av Whitney Houston, med Archie Shepp på tenorsax (ännu ett av Bill Laswells påhitt). Detta är ju cannabiskultur, och därmed blir det lite ofokuserat emellanåt, men Daevid Allen är hela tiden så godmodig och gladlynt att man förlåter honom nästan vad som helst.

Bananamoon är också namnet på en skivbutik i Örebro. Det var inte där jag köpte den här LP:n - jag minns heller inte var, men jag hoppas att jag inte betalade något överpris, för den saknar innerpåse och förstasidan är rejält repig (en gång hakade den upp sig i ett intressant 6/4-groove). Detta, i kombination med att Kristiina gick lös på stenplattorna i trädgården med en högtryckstvätt under delar av lyssningen, gör att jag kan ha missat några avgörande detaljer som skulle ha påverkat mitt omdöme hit eller dit. Men det får göra detsamma.

The Residents, Eskimo (Ralph), 1979
Betyg: Fyra.

Det var länge sedan jag gjort slut med The Residents. En gång i tiden tyckte jag att det var ett av de coolaste banden i världen - surrealistiska och hemlighetsfulla - men efter ett tag började deras manér framträda allt tydligare, liksom den upphöjda självgodheten (”beundra oss när vi DEKONSTRUERAR populärmusiken genom att göra den sämre”). Men trots separationen har jag sparat en liten plats i mitt hjärta för Eskimo. Och det lika mycket av sentimentala som musikaliska skäl.

Jag minns fortfarande hur jag lånade skivan av en bekant och hur jag gick hem med den en sen vinterkväll, lade mig på sängen med hörlurarna och somnade lycklig medan de syntetiska arktiska vindarna blåste genom mitt huvud. Jag lånade den av en av medlemmarna i ett band jag då spelade i - vår inställning till livet och till musiken var väl ungefär lika självgod som The Residents (liksom vår amatörism), så min uppgörelse med dem var förstås lika mycket en uppgörelse med mina egna attityder och värderingar.

Men Eskimo transcenderar allt det där. Den står sig, som en skiva som - faktiskt - inte låter som någonting annat; från den ödsliga melodin som ekar över vidderna i “The Walrus Hunt”, till den primitiva slagverksminimalismen i “The Festival of Death”. Den fejkade folklorismen, som i omslagstexterna når rent groteska proportioner, fungerar på många olika plan: som en uppsättning för verktyg för att skapa något sällsamt och suggestivt, som en satirisk skrattspegel att vända mot lyssnarnas tänkta fördomar om “eskimåer”, eller som en utflykt i ett alldeles privat fantasivärld, utan kopplingar till verkligheten. Fast handlar skivan egentligen inte ytterst om sin samtid? Dess främmande, hotfulla klangvärldar frammanar den sena 70-talsångesten mer effektivt än något arty postpunk-statement; dess alienerade kyla utforskar den iskalla skönheten i den moderna tekniken lika skickligt som någonsin Kraftwerk.

Eskimo har ett av mina favoritomslag också. När jag ser The Residents med sina ögonglobshuvuden känner jag något av min gamla förälskelse återvända. De kanske trots allt var lite coola ändå?

Sir Doug & The Texas Tornados, Texas Rock For Country Rollers (ABC), 1976.
Betyg: Fyra.

Här är en rolig anekdot om Doug Sahm: När denne fd country-barnstjärna skulle bilda ett band i mitten av 60-talet döpte han det till “Sir Douglas Quintet” för att det skulle låta hippt och brittiskt. Imagen försvårades dock av att halva bandet var mexikaner och alla publicitetsfotona visade därför enbart medlemmarns silhuetter.

Här är en rolig anekdot om mig: Jag har en gång, av prislappen att döma, betalat 110 kronor för den här skivan, men har aldrig spelat den.

Varför köpte jag då en skiva med Doug Sahm? 1999 gick JV och jag på konsert med Eugene Chadbourne på Södra teatern. Han framträdde med delar av Camper Van Beethoven och spelade en fantastisk liten dänga, “Revolutionary Ways”, som fick oss att knyta nävarna och jubla rakt ut (på begäran repriserade han den när han spelade i Västerås flera år senare). Låten, förklarade han, var av Doug Sahm, så …

… här sitter jag nu med Texas Rock For Country Rollers, klockan närmar sig midnatt, alla sover, och jag undrar varför jag aldrig kom mig för att spela den tidigare? För den är ju utmärkt: starka låtar, trevliga arrangemang, tillbakalutat men stabilt framfört på äkta amerikanskt 70-tals-countryrock-manér. Här finns smittsamma poplåtar som “I Love the Way You Love (The Way I Love You)”, renodlad c&w som “Cowboy Peyton Place” (om att ha en affär med en steelgitarrists hustru) och en själfull midtempo-tryckare vid namn “Give Back the Keys to My Heart”. Sista låten, en långsam blues, har titeln “You Can’t Hide a Redneck (Under That Hippy Hair)” - jag hör inte texten tillräckligt för att avgöra om det är en anklagelse eller en bekännelse.

Art Zoyd, Berlin (Cryonic), 1987.
Betyg: Två och en halv.

På omslaget kikar en hotfull docka ut ur mörkret med tomma, döda ögon. Läskigt! Skivan heter “Berlin”, men är vad jag kan se inspelad i Paris. Lustigt! Den avslutas med att någon med stark fransk brytning sjunger en tonsättning av en av häxscenerna i Mabeth. Konstigt!

Likt artsfränderna i Univers Zero gör Art Zoyd mörk musik. Det är domedagssyntar och samplade kyrkorglar och mässande mansröster och helvetestrummor och harvande minimalistiska pianofigurer för hela slanten. Inte en gnutta solljus släpps in: det låter som ett gäng klassiskt skolade symfonirockare stängt in sig i en källarhåla för att öva på sina goth-poser (som mest går ut på att de tar på sig Dracula-manteln, kryper upp bakom dig och skriker “BUUU!”).

När stämningsläget är så tydligt definierat redan från början finns det inte mycket utrymme för emotionella nyanser: Art Zoyd uttrycker inget jag inte redan visste. Jag kan höra att det finns något slags kompositorisk talang här, och jag kan stundtals tilltalas av det teatrala i hela upptåget, men jag blir otålig och kräver mer. Ett tag, under den andra av skivans två 20-minutersstycken, etableras en blippbloppadne syntslinga som tar musiken någon annanstans, stakar ut en ny riktning och hintar om något lite mer lekfullt, men den kastas snart ned i helveteslågorna igen.

Public Image, Ltd Album (Virgin/Elektra), 1986.
Betyg: Tre och en halv.

Det ser intressant ut på pappret i alla fall - John Lydons maniska, sardoniska ylanden uppbackade av hyperprofessionella stjärnmusiker - och med så många andra av Bill Laswells projekt befarar man att det ska vara en ren skrivbordsprodukt, ett genomkalkylerat möte mellan oförenliga delar, där “gränsöverskridandet” upphöjts till en högre norm än, tja, musikaliskt intresse. Men - det funkar, förvånande nog, för det mesta i alla fall: det här är lite som jag hade velat att all 80-talsmetall lät: distade gitarrer, stora, ekande trummor, och så den där omisskänneligt fräsande stämman. Allt låter kraftfullt, men städat, på gränsen till frystorkat: en sorts verfremdung som passar Lydons in-your-face-attityd alldeles utmärkt.

Omslaget är designat som en anonym stormarknadsprodukt; all information om medverkande musiker har utelämnats - men det är en absurt namnkunnig skara: Tony Williams spelar trummor (det går inte att höra att det är han), liksom Ginger Baker, och Bernie Worrell och Ryuichi Sakamoto spelar synt, och på gitarr har vi Nicky Skopelitis och Steve Vai. Steve Vai! Där vissa recensenter har avfärdat Vais medverkan som en misslyckad anomali, tycker jag att hans precisa power chords och heroiska solon låter alldeles rätt bakom Lydons babblande, fåtoniga sång, och det faktum att bägge var nöjda med samarbetet (Vai håller det tydligen som ett av sina bästa gästspel) ökar på något sätt bara min sympati för dem båda.

Diverse artister, Wanna Buy A Bridge? (Rough Trade), 1980.
Betyg: Fem.

I en källarlokal på Väderkvarnsgatan nära Vaksala torg i Uppsala fanns i slutet av 90-talet en liten kuriosabutik med ett välsorterat utbud begagnade LP-skivor. Ägaren verkade föga musikintresserad men var trevlig och bjöd ibland på kaffe. Här fyndade jag några Rough Trade-skivor från 80-talets början: Robert Wyatts Nothing Can Stop Us, Young Marble Giants Colossal Youth och så denna samlings-LP, enbart utigven i USA, som en provkarta över den gryende brittiska postpunken (innerfordralet visar punkigt vanställda delar av en Londonkarta, omslagets baksida är en Englandskarta med de olika bandens geografiska hemvister markerade).

Få samlingar har samma flyt och flöde, få har samma genomgående höga kvalitet, och - framför allt - få lyckas förmedla samma intesiva känsla av angelägenhet och akutalitet - till och med idag, 28 år och en postpunk-revival senare. Låtordningen följer en logisk progression, från den renodlade punken (första låten: Stiff Little Fingers formidabla “Alternative Ulster”), genom diverse mer eller mindre märkliga mutationer, och sedan ut ur den (sista låten: Robert Wyatts sagolikt vackra tolkning av Chics discoballad “At Last I Am Free”). Och just den där utgången är intressant, för den blickar lika mycket bakåt som framåt: Wyatt var ju en veteran inom den brittiska undergroundscenen, från jazzrockens och den progressiva rockens dagar - och om det är något Rough Trade påminner oss om, så är det att punken alls inte var någon total omstart från det som ibland buntas ihop och slås ihjäl som “symfonirock”, utan att den i mångt och mycket stod för en kontinuitet. Som Simon Reynolds påpekar i sin konventionella men informativa postpunkhistorik Rip It Up and Start Again bevarade bolaget Rough Trade en tradition av hippieidealism i sitt sätt att dela intäkterna lika, låta de anställda bestämma kolelktiv och sitt “gör-det-själv”-etos.

“Postpunk” har idag kodifierats till en igenkännbar “stil”: spattig gaphalssång över funkiga basgångar och dissonanta diskantgitarrer. Stilar kommer och går, men utbudet på Wanna Buy A Bridge? visar att det ursprungligen inte handlade om att etablera en genre utan om att öppna alla dörrar och släppa in musik från alla möjliga håll, utan rädsla eller fördomar. Den attityden är lika eftersträvansvärd idag som den var 1980.

Sonny Boy Williamson, The Blues Vol. 1 (Sonet/Chess), 1967.
Betyg: Fyra och en halv.

Han lyfter på hattet, håller fram sitt munspel, elegant balanserat mellan tummen och långfingret, och ler ett riktigt showman-leende - men ser samtidigt lite lömsk ut, som han går och lurar på något. Sonny Boy Williamson - ej att förväxla med “the original” Sonny Boy Williamson, en tidigare bluesmunspelare med samma namn - var en man som månade om sin mystik: varken hans födelseår eller hans riktiga namn verkar vara möjliga att fastställa med någon säkerhet.

Detta är en svensk återutgivning av en samling Chess-inspelningar som i USA gavs ut under namnet The Real Folk Blues, mestadels från det tidiga 60-talet, och med solida Chicagomusiker som Willie Dixon och Otis Spann. Skivan har jag norpat från min pappas samling: var han köpte den, eller om han lyssnat mycket på den, vet jag inte. Men den livade upp vårt vardagsrum rejält när vi spelade den för första gången igår, medan vi hängde tvätt: “One Way Out” (om en otrogne mannens enda flyktväg - genom fönstret - från älskarinnans sovrum) är oemotståndligt catchy, liksom “Peach Tree”.

Som hos många andra stora bluesartister (tänk Guitar Slim eller Johnny “Guitar” Watson) är Williamsons vokala och instrumentala insatser delar av en ikoniserad helhet: hans munspelsfraser är som fortsättningar på, eller kommentarer till, de sjungna raderna - och vilka välartikulerade fraser sedan: nonchalant svängiga i de snabba låtarna, sjungande och melodiska i de långsamma (lyssna på “Trust My Baby”). Kolla in honom live.

Den förste Sonny Boy Williamson - den rånmördade och mer undanskymde av de två - har jag aldrig hört.

Peps Blodsband, Spår (Sonet), 1978
Betyg: Fyra

Vilken trevlig överraskning det här var. Peps Persson är en artist lätt att ta för given: det är reggae på skånska, liksom, och den myllan kan man väl möjligen känna sig lite mätt på. Mitt första minne av honom är när “Livet po lanned” kom 1988: jag såg videon på tv och tyckte han var en kufisk lustigkurre, svår att ta på allvar. Och visst är han något av en lustigkurre - Spår avslutas med en charmig bluesversion av “Mors lilla Olle” - men han går också i högsta grad att ta på allvar.

Den här musiken spelades in i Stockholm av Sam Charters, en ihärdig förkämpe för afoamerikansk musik, med skivor av såväl Lightnin’ Hopkins, Country Joe & The Fish och Skäggmanslaget på meritlistan, och den befinner sig på ett sympatiskt sätt i dialog med afroamerikanska, jamaicanska och gammelsvenska musikarv. Peps förvandlar Jacob Millers “Tenement Yard” till “Hyreskasern” och påminner oss om den sorgligt bortglömda sedvänjan att försvenska internationell popmusik (som när Lill Lindfors sjöng Captain Beefheart i översättning). Och “Maskin no 2″ - med inspelade maskinljud från Sprinter System Bokpackningsmaskin (”där dom tryckte Kalle Anka”, enligt trumslagaren Bosse Skoglund) är effektiv politisk poesi, som räddas från klichéerna tack vare sitt sprudlande språkbruk.

Allt är inte extraordinärt - några av de andra bandmedlemmarna bidrar med lite alldaglig sub-Bob Marley-”one world”-reggae - men i slutänden lyckas Peps förvandla mitt måttliga intresse till road entusiasm.

John Fahey, Fare Forward Voyagers (Soldier’s Choice) (Sonet/Takoma), 1973.
Betyg: Fyra

John Fahey må senare ha hävdat att han slog följe med Swami Satchidananda enbart för att få ligga med hans sekreterare, men av denna skivas utseende att döma var hans beundran genuin: den är dekorerad med symbolen för “integral yoga” och “respekfullt tillägnad min guru”. Sedan han framträtt som talare under Woodstockfestivalen utövade Satchidananda ett mäktigt inflytande på flera artister under 70-talet - Alice Coltrane, till exempel, döpte en av sina bästa skivor till Journey into Satchadananda - och Fahey tillbringade en tid i swamins religiösa retreat Yogaville.

Inte så underligt då, att grundtonen i Fare Forward Voyagers - tre längre stycken för sologitarr - är seren och meditativ, men samtidigt välartikulerad och musikaliskt sammanhållen på ett sätt som särskiljer den från new age-fluff (låttitlarna är hämtade från T.S Eliots Four Quartets: ehuru lika hänfallen åt metafysiska utsvävningar torde Eliots osentimentala poetik vara en god motvikt till hippieromantiken).

I boken Vad sa pappa Åberg? har Afons, Milla och pappa varit och storhandlat, de har plockat in varorna, städat, och kan förbereda sig för den stora lördagsfriden: pappa bjuder barnen på varsin banan, och själv ska han koppla av i fåtöljen med en kopp kaffe. Jag brukade hånskratta åt dem som sökte avkoppling i musik; musik, ansåg jag, skulle konfrontera lyssnaren, inte erbjuda ett varmt bad att sjunka ned i (för att hårdra det hela något) - men med tiden har även jag då och då letat efter ett soundtrack till den där “stora lördagsfriden”.

För detta ändamål duger John Fahey bra. Gitarrmattorna glittrar som solskenet genom trädtopparna en sommareftermiddag. Det är rik och kontemplativ musik, musik som det passar lika bra att passivt förlora sig i som att aktivt begrunda.