#61 Henry Cow – Concerts

30Jun09

Henry Cow, Concerts (Compendium), 1976.
Betyg: Tre och en halv.

Vissa inom vänstern tror att den globala kapitalismens orättvisor bäst bekämpas med reformer. Andra hävdar att ett krävs ett revolutionärt parti som agerar massornas förtupp. Andra sätter sin tilltro till spontana utbrott av kravaller och social oreda. Och så har vi Henry Cow. Som såg lösningen i att bilda ett musikaliskt kollektiv, ställa sig på en scen bland en massa vardagsrumslampor och spela fagottsolon i 13/8-takt. Arise workmen and seize the future, manade Dagmar Krause, med teutonisk tordönsstämma till Messiaenskt klingande pianoackord. Ja, de är lätta att göra sig lustiga över, Henry Cow – men få grupper lyckas övertyga utifrån så absurda premisser. För spela deras skivor (deras produktion är förhållandevis liten och håller en jämn kvalitet), och deras estetiska/politiska syntes framstår plötsligt som fullkomligt självklar och trovärdig. Den första sidan av dubbel-LP:n Concerts sammanfattar ungefär vad bandet var kapabelt till, och det vill inte säga lite: Brechtsk agitprop, Canterbury-progg, fri improvisation, Zappa-liknande knöligheter och, faktiskt, en behövlig gnutta brittisk pastoralism (den kluddigt tecknade fåraherden som i godan ro sitter och läser en bok på skivans baksida ska nog inte ses ironiskt: i hela Henry Cows produktion finns ett stråk av romantisk, brittisk anti-industrialism). Sida två dokumenterar delvis ett framträdande tillsammans med Robert Wyatt: här är det enbart versionen av “Little Red Riding Hood Hit the Road” (från Rock Bottom, skivan jag alltid återkommer till) som tränger igenom den dåliga ljudkvaliteten. Resten av Concerts upptas av improvisationer, och här får Henry Cow problem, för även om de var tidigt ute med att använda frijazztekniker inom en rockkontext var de egentligen aldrig några särskilt bra improvisatörer. Åtminstone inte tillsammans. För visst har Fred Frith, liksom Tim Hodgkinson, senare gjort improviserade storverk på egen hand, och även här kan man ibland höra honom bryta loss med lite Jerry Garcia-liknande gitarrspel, men på det hela taget är det som att det kollektiva arbetssättet här enbart resulterar i en trögflytande massa av slumpmässiga klanger.

CHARON THE UNBORN! Dagmar Krause och hennes kamrater gör sin grej.

[Visst är det hemskt att ha en eftersatt blogg? Det är lite som att ha ett husdjur som man aldrig matar och som hela tiden sitter i ett hörn och tittar anklagande på en. Jag funderar lite på att övergå till mer ordinärt bloggande, där vinylprojektet kan bli ett återkommande inslag, men vi får väl se. Det är ju det här med tid, ork och familjeliv också.]

Filed under: Uncategorized   |  1 Comment

#60 Don “Sugarcane” Harris – Sugarcane

16Apr09

Don “Sugarcane” Harris, Sugarcane (Epic), 1970.
Betyg: Tre och en halv.

En förnöjt fiolspelande gräshoppa (sittande på en gungstol, iklädd trasiga basketgängor) ackompanjerar en bisarr scen där ett fult troll rider på en slemmig jordglob, bestucken med knivar, som katapulteras från dörröppningen “OBLIVION” ut i universum. Gräshoppans ena känselspröt perforerar Saturnus; ur dess ena öga skjuter en metallisk droppe i riktning mot två ögonlösa hundfigurer. Ja, Grateful Deads huskonstnär, undergroundtecknaren Rick Griffin, har sannerligen försett Sugarcane Harris debut-LP i eget namn med en anslående illustration. Och fortsätter man att granska konvolutet tycks även musiken båda gott: Los Angeles r’n'b-kung Johnny Otis har producerat, och arrangerat tillsammans med sin då blott 17-årige son, underbarnet Shuggie Otis (du har hört hans “Strawberry Letter”). Sugarcane Harris själv hade redan en gedigen karriär bakom sig: först som ena halvan av förträffliga rock’n'roll-duon Don & Dewey (”Jungle Hop”!), sedan som bluesviolonist, med gästspel hos John Lee Hooker och Frank Zappa på meritlistan. Givet allt detta är det lite av en besvikelse att Sugarcane inte är bättre än den är – det vill säga ganska bra.

Sugarcane har en hård, konfrontativ röst: inga mjuka Marvin Gaye-stämmor, här inte. Och hans fiolspel är underbart, om än lite underexponerat just på denna skiva (han skulle komma att göra mer utpräglat jazziga inspelningar senare på 70-talet, som måhända visar hans talang bättre, men som också saknar direktheten i det r’n'b/funk-format han här befinner sig i). Kanske blev han aldrig bättre än när Zappa släppte honom lös i en version av Little Richards “Directly From My Heart To You” på Weasels Ripped My Flesh (1969); i jämförelse är en del av låtmaterialet här lite rutinartat och oinspirerat, även om “Yours Eternally” har ett mörkt, bluesigt sväng, “A Little Soul Food” är en catchy hyllning till den afroamerikanska matkulturen, och “Funk and Wagner” faktiskt lever upp till sin titel.

Sugarcane jazzar loss i en låt från en helt annan skiva.

Filed under: Uncategorized   |  3 Comments

#59 The Ventures – Hawaii Five-O

15Apr09

The Ventures, Hawaii Five-O (Liberty), 1969.
Betyg: En och en halv

Idrott var inte mitt favoritämne på mellanstadiet (och skulle aldrig komma att bli det senare under min skolgång heller). Det enda jag såg fram emot var uppvärmningen: själva aktiviteten – att springa gympasalen på Ekbergaskolan runt, runt, runt – var tråkig, men musiken gjorde det uthärdligt. Det var alltid samma låt, vecka efter vecka: That’s What I Like med brittiska noveltygruppen Jive Bunny & The Mastermixers – ett medley av 50- och 60-talshits, som inleddes med temat från “Hawaii Five-O”. Jag älskade den melodin, med dess exalterat heroiska blåsriffs och stressade storband-möter-surfrock-beat. Och det gör jag än, vilket väl förklarar varför jag någon gång skaffat mig denna LP. “Hawaii Five-O” inleder, men när dess knappa två minuter är över tvingas lyssnaren uthärda 10 andra spår – mestadels MOR-nonsens, tidens mer slätstrukna popdängor omarrangerade för trött instrumentalrockgrupp och oinspirerad studio-orkester. Ok, “Theme From a Summer Place” har som vanligt en kitschig charm, och men i övrigt är detta musik som man måste anstränga sig väldigt, väldigt mycket för att komma ihåg något av ens sekunderna efter man hört den.

Filed under: Uncategorized   |  Leave a Comment

#58 Jimi Hendrix – Radio One

15Apr09

Jimi Hendrix, Radio One (detaljer otillgängliga)
Betyg: Otillförlitlig fyra

Ni trodde kanske att detta projekt hade gått och dött? Icke då! Men dess förutsättningar har förändrats. Förrådet ur vilket dessa LP-skivor fiskas upp har fyllts med ännu mer bråte: för att komma fram till vinyltravarna måste man nu forcera ett gammalt dragspel, en korg full med garn, en hink med lego (utan lock – den hotar att närsomhelst tippa över och täcka golvet med bitar), en kasse med ETC-nummer från 80-talet, otaliga cd-skivor, och, som sista hinder, en rulle hönsnät. Dessutom funkar inte lampan längre och man får treva och kliva i mörker. Det var alltså med fara för mitt liv som jag begav mig in för att leta rätt på denna Hendrix-LP, som var den sista jag spelade innan projektet tog sin senaste paus. Och inte hittade jag den heller. Jag hade verkligen behövt spela den igen för att kunna formulera något intelligent: Hendrix har jag aldrig tagit till mig, och det är säkert mitt fel, mer än hans, men jag är skamligt renons på det mesta han producerat. Dessa radioinspelningar från hans genombrottsår minns jag som opolerade, ivriga och självsäkra – Hendrix som popstjärna, mer än gitarrvirtuos eller studioexperimentatör, förvisso, men ändå än rätt upphetsande dokumenation av en musiker som slår fast sin nyfunna auktoritet. Men be mig inte vara mer specifik än så.

Filed under: Uncategorized   |  Leave a Comment

#57 Scritti Politti – Songs to Remember

19Feb09

Scritti Politti, Songs to Remember (Rough Trade), 1982.
Betyg: Tre.

Scritti Polittis första LP kom fyra år efter singeldebuten, den lysande “Skank Bloc Bologna”, och behåller något av den kollektivistiska, icke-kommersiella fasaden: musikerna är angivna bara med förnamn, paketeringen är blygsamt färglös, skivbolaget heter fortfarande Rough Trade – men i en liten svartvit bild på skivans baksida sitter en popstjärna och vill komma ut: Green Gartside, en gång medlem i Cardiffs ungkommunister, har tröttnat på squat-leverne, dissonant postpunk och fejkad kollektivism. Gartside skickade Scritti Polittis tidiga inspelningar till Chris Cutler i Henry Cow, och fick ett snorkigt svar tillbaka: “tror inte att du kan något, lämna detta till de riktiga musikerna“. Så det musikaliska vänsteravantgardet avfärdade honom; han kunde inte bli Robert Wyatt, nu får han bli Michael Jackson i stället, om än fortfarande med Althusser under armen. Hela Songs to Remember kan höras som Gartsides avsked till den renlärigt revolutionära politik han tidigare bekänt sig till. “Still support the revolution”, sjunger han i “Jacques Derrida”, men man tror honom inte riktigt. Puritanismen avfärdas till förmån för begäret och lekfullheten. “With his hammer and his popsicle”, som det heter i inledande ska-färgade, Nietzsche-citerande “Asylums in Jerusalem”. Eller:

The weakest link in every chain
I always want to find it
The strongest words in each belief
Find out what’s behind it
Politics is pride too
Vagaries of science
She left because she understood
The value of defiance

“The ‘Sweetest Girl’” (glöm inte citattecknen) är den bästa låten på Songs to Remember, därtill en låt som en gång, i en egen stund av politisk desillusion, betydde något för mig. Det gör den inte längre, inte på samma sätt, men jag älskar fortfarande den fallande melodin, den mångtydiga texten, orgelslingorna och det atonala keyboardklimaxet (det är Wyatt som gästspelar – och som nästintill återskapar solot i “Sea Song” från Rock Bottom). Och så har vi ju “Jacques Derrida”, med feluttalat namn och allt: en riktig röra -snabbfotad Simon & Garfunkel-pop, plötliga discoinfall, ett väldigt blåögt försökt att rappa – med en lika fragmentarisk text, tidstypiskt namedroppande (”I’m in love with a Jacques Derrida / Read a page and know what I need to / Take apart my baby’s heart”) i sitt försök att analysera motstridiga känslor: politik och revolution kontra flärd och glamour – där Gartside till slut bestämmer sig för att det går bra att både ha kakan och äta den, för den här gången i alla fall.

Detta är låtar att minnas. Men här finns också låtar man snabbt vill glömma: det självupptagna rabblandet i “Lions After Slumber” (referensen till Shelleys “The Masque of Anarchy” till trots), den smöriga, saxofonindränkta tretaktaren “A Slow Soul”, försöket att göra någon sorts Prince-soul i “Sex”, de heltigenom motbjudande “Rock-A-Boy Blue” och “Gettin’ Havin’ & Holdin’”. Scritti Polittis musik är intelligent, men frustrerande ojämn, och, trots att den är späckad med så många referenser och idéer, med en kvardröjande känsla av tomhet.

“The ‘Sweetest’ Girl” – Scritti Polittis bästa – och en höjdpunkt på NME:s legendariska C81-samling.

Filed under: Uncategorized   |  2 Comments

#56 Sparks – 2 Originals of Sparks

19Jan09

Sparks, 2 Originals of Sparks (Sparks / A Woofer In Tweeter’s Clothing), Bearsville (1975).
Betyg: Tre och en halv.

Visserligen finns det spår på dessa två ungdomsverk som bröderna Mael valde att inte utforska vidare – 60-talspsykedeliska “Fletcher Honorama”, till exempel, eller den experimentlystna kuriositeten “Biology 2″ – men överlag är det anmärkningsvärt hur färdigbakade de låter redan här och hur konsekventa de varit under hela sin karriär: en låt som “Wonder Girl” hade kunnat platsa på vilken som helst av deras skivor, över loppet av 35 år. Alla ingredienserna finns redan på plats: Russell Maels älskvärt affekterade falsett, de insmickrande popmelodierna, och texternas gåtfullt betraktande, novellistiska karaktär – Ron Mael verkar alltid skriva låtar om någon annan än sig själv, aldrig beredd att lätta på masken för att släppa fram sina egna känslor. Och lika bra är väl det.

Sparks, den Todd Rundgren-producerade debuten, balanserar hela tiden mellan rock och camp – en balansgång som tas till sin spets i covern av Sound of Music-klassikern “Do Re Mi” på andra skivan: sällan har väl brödernas showtunes-ambitioner varit tydligare än här, deras vilja att inordna sig i en klassisk amerikansk låtskrivartradition – kombinerat med deras deras totala och välgörande oförmåga att faktiskt inordna sig i någonting över huvud taget (de är ju inte riktigt kloka): den här spänningen mellan, å ena sidan, att vilja tillhöra den kommersiella mittfåran men att vara för konstiga för att få plats, å andra sidan att faktiskt bemästra popmusikens vinnande fundamenta, men inte vilja “sälja sig”, kompromissa med sin integritet, osv – tja, jag vet inte vad som bäst beskriver dem? Bra är det hur som helst, i alla fall ibland – vissa låtar misslyckas med att sälja in sig (intetsägande “Slow Boat”), andra är exempel på idéer som de skulle komma att utföra bättre senare (”Big Bands” är en blek föregångare till “Looks Looks Looks”). Bäst av allt blir det på Woofer in Tweeter’s Clothing med den blodisande gothrockaren “Moon Over Kentucky” (vars kyrkorgel-outro förebådar “As I Sit Down to Play the Organ at the Notre Dame Cathedral” på Hello Young Lovers 34 år senare).

Sparks framför “Do Re Mi” någon gång på 2000-talet, och Russell visar att rösten, om än inte klädsmaken, är intakt.

Filed under: Uncategorized   |  2 Comments

#55 Ravi Shankar – Three Classical Ragas

18Jan09

Ravi Shankar, Three Classical Ragas (His Master’s Voice), 1956.
Betyg: Fyra.

Detta var en av de skivor som först introducerade den indiska klassiska musiken för en västerländsk publik – och bara det gör den intressant som en kulturhistorisk händelse. Shankar, vackert avfotograferad av Walter Hanlon på skivomslaget, har själv skrivit den informativa baksidestexten – en text som lästes flitigt (mitt exemplar har understrykningar och kommentarer i blyerts från någon tidigare ägare), och som säkerligen lade grunden till många västerlänningars förståelse av musiken. Indian music is modal by nature, skriver Shankar, and though harmony may be present in its simplest form, it is inherent, rather than deliberate. For the better and finer enjoyment of Indian music, Western audiences should forget about harmony and counterpoint or the mixed tone colors which may be considered the prime essentials of a symphonic or similar work, and relax rather in the rich melody and rhythm, and with the exquisitely subtle inflections through which the atmosphere of a Raga is built up. Det är förstås en utgångspunkt, och ingen orimlig sådan, men det är också lätt att höra att många av de som intryck av Shankar i väst (minimalister och modaljazzare och allt vad det nu kunde vara) tenderade att lägga alltför stor vikt vid det där med “atmosphere”, och glömma “rich melody and rhythm”. För visst finns det en mystik i denna musik, men också en materialism, en fysikalitet: det går aldrig att glömma att musiken framförs av människor i realtid.

Första sidan tas upp av “Raga Jog” – skivans stora behållning, med en jor som glöder mörk och melodisk: Shankar lägger vid ett tillfälle ned allt finlir för att bara växla i sitarens mörkaste register mellan tonikan och molltersen – och man kan höra hundratusentals framtida hippieöron öppnas. Resten av ragan utför han med bravur, om än inte med den ekvilibristiska pregnans som på den Londoninspelning jag recenserade häromveckan. Över huvud taget är det en påfallande dämpad Shankar som framför dessa tre ragor – lite tillbakadragen och blygsam, än så länge ovillig att på allvar kliva fram i rampljuset. De två ragorna på skivans andra sida hade båda behövt var längre för att verkligen komma till sin rätt: “Raga Ahir – Bhairav” passerar rätt obemärkt förbi. “Raga Simhendra-Madhyaman” har stunder av märklig briljans (och en osedvanlig entusiastisk entré från tablaspelaren Chatur Lal i början av gat) – men avklingar alltför snabbt, ett offer för formatets begränsningar.

Filed under: Uncategorized   |  1 Comment

#54 Stockholm Elektronmusikfestival 1980

08Jan09

Stockholm Elektronmusikfestival 1980, Fylkingen Records (1980).
Betyg: Fyra.

Under flera års tid – från 1994 till 2001, skulle jag tro – besökte jag årligen elektronmusikfestivalen på Galleri Astley i Uttersberg, utanför Skinnskatteberg. Astley Nyhlén, som drev sitt galleri i Uttersbergs gamla järnvägsstation, hade på något sätt lyckats få området runtomkring klassat som “akustiskt naturreservat” (skogen ansågs utgöra en särskilt utmärkt resonansbotten – jag förstod aldrig det där), och utanför det forna stationshuset i denna lilla Bergslagsby smällde Fylkingen-folk upp stora svarta högtalare, medan publiken satt i gräset med filtar och picknickkorgar. Det var exlusivt och akademiskt och festligt och folkligt på samma gång, på något sätt – även om musiken inte alltid var lika gemytlig som omgivningarna. Dessa festivaler ingöt i mig kluvna känslor inför den elektroakustiska musiken: ömsom imponerande klangkonstruktioner, ömsom enfaldiga men anspråksfullt presenterade fuskbyggen. Jag kunde aldrig riktigt förlika mig med att det skulle susa och krascha så mycket i alla dessa bandstycken – eller med att en komposition av nödvändighet skulle vara tvungen att vara LÅNG för att riktigt räknas. Samtidigt var det musik som fascinerande och lockade mig med löften som aldrig riktigt infriade, men som ändå alltid hägrade någonstans – löften om en NY MUSIK, förunderlig, oförutsägbar och överraskande. Musiken bar fortfarande på någon sorts utopisk gnista från sina framtidsoptimistiska barndomsår, när den laborerades fram av allvarliga män i vita rockar (föreställde man sig) i statligt finansierade elektronmusikstudior med stora bandspelare, primitiva datorer, allsköns vacker apparatur. Det är denna gnista – en bärare av orealistiska drömmar och aldrig realiserade förhoppningar – som gör att jag ändå kan behålla en kärlek till den elektroakustiska musiken, och som gör att jag kan tycka att den ibland fått oförtjänt mycket skit. Ja, det är sant att hemelektroniken sprang ikapp och förbi den; ja, det är sant att DJ:s och technoartister gjorde större landvinningar utan kulturbidrag och doktorstitlar – men samtidigt finns det en arkitektonisk skönhet i den bästa elektronmusiken som inte går att bortse ifrån, och som inte hade varit möjlig att frambringa i en mer icke-akademisk miljö.

Med viss förväntan lägger jag då denna dokumentation av Stockholms elektronmusikfestival från 1980 på skivtallriken. Omslaget är fult och titlarna lovar inget särskilt, men varför döma hunden efter håret: detta är kvalitativt och hörvärt, mer eller mindre, från början till slut. Någon vidare festivalyra präglar knappast Lars Gunnar Bodins “Epilogue; rhapsodie de la seconde récolte” (catchy namn, Lars Gunnar!). Det här är gråsvart och betongdystert: metallskivor kolliderar med varandra och omsluts av ett susande mörker. Mistlurar blåser över öde motorvägar; mörka byggnader kastar långa skuggor. Ett hysteriskt elektrobabbel bryter då och då igenom barriärerna: obegripliga robotröster som talar allt snabbare förbi varandra för att sedan plana ut i rent oväsen. Det är musik som inte direkt förmår överraska, men som ibland överväldigar genom ren kraft.

Sven Erik Bäcks “Annus Solaris” introducerar den mänskliga rösten – en problematisk ingrediens. Mezzosopranen Kerstin Ståhl reciterar inledningsvis poesi av Östen Sjöstrand och det låter så högstämt att musiken riskerar att fullständigt kollapsa under sin egen seriositet. Men så snart hon slutar prata och börjar sjunga – kraftfullt och dramatiskt – visar Bäck vilken skicklig kompositör han faktiskt var: till skillnad från hos Bodin, som inte direkt bekymrat sig om att ge sitt stycke någon narrativ struktur, är detta musik som rör sig målmedvetet framåt. Amerikanske kompositören Charles Dodge arbetar i “Any resemblance is purely coincidental” likaledes med rösten – men nu som inspelad artefakt, i form av en datoriserad rekonstruktion av Caruso, vars tolkning av en Leoncavallo-aria här bearbetas elektroniskt och kommenteras av ett nyskrivet pianoackompanjemang. Det är ett emotionellt komplext stycke, som börjar med att intala oss att det är lite av ett skämt, men som därefter alltmer nyanserar sin behandling det musikaliska källmaterialet: Caruso träder ut ur historien, in i samtiden och bort ut i drömmen. Musikalisk surrealism som faktiskt fungerar. John Melby, också amerikan, avslutar med en fullt respektabel och väl genomförd konsert för violin och tonband.

Gammal hederlig elektronisk röstmanipulation av Charles Dodge.

Filed under: Uncategorized   |  Leave a Comment

#53 Ravi Shankar – India’s Master Musician

08Jan09

Ravi Shankar, India’s Master Musician / Recorded in London (1964), World Pacific.
Betyg: Fem.

Här är Ravi Shankar, 44 år, inspelad live i London 1964. George Harrison hade ännu inte upptäckt honom. Anoushka fanns inte. Han hade ännu inte begått några ragasymfonier, newageskivor eller Phillip Glass-samarbeten. Han kunde ännu hålla den hindustanska fanan hög och obefläckad. Och som han spelade: med absolut precision, varje ton så markant och tydligt definierad, även, eller kanske i synnerhet i de snabbaste passagerna – och med ett varmt välkomnande melodisinne därtill. Just den där kombinationen gör honom till en i bästa mening pedagogisk musiker: att höra honom spela dessa tre ragor är också lite som att höra honom förklara dem för en västerländsk publik.

Det kunde inte börja trivsammare. “Hamsadhwani” är en förnöjt pentatonisk raga som i Shankars händer blir ren melodisk bliss: öppna, klara intervaller, vackra, soliga dur-harmonier. “Dhun Kafi” behåller i sitt tonspråk något av sitt folkmusikaliska ursprung och är väl den raga som lämnar minst avtryck, även om den utan problem förför lyssnaren så länge den pågår. Men “Raga Ramkali” är i sanning THE DOG’S BOLLOCKS: skivan är värd att höra bara för de låga, böjda, mikrotonalt vibrerande toner som Shankar spelar i alapen – närmast oförskämt fysiska och närgångna. Gott stöd får han från den aldrig alltför påträngande tablaspelaren Kanai Dutt, och några minuters googlande upplyser mig om att Shankars sitar konstruerades av samme man som här spelar tambura: Nodu Mullick.

Den store pedagogen gör amerikansk tv-debut.

Filed under: Uncategorized   |  2 Comments

#52 Specials – More Specials

07Jan09

Specials, More Specials (2 Tone), 1980.
Betyg: Fyra.

Jag noterar, inte utan viss förundran, att Greil Marcus avfärdade Specials andra skiva när det begav sig eftersom sången var flat: det må så vara, men om detta vore en avgörande invändning, skulle den inte ogiltigförklara nästintill all brittisk postpunk? Terry Halls vokala flatness kan jag leva med, men visst, han gör sig bäst i små doser – och på den här skivan gör han sig allra bäst när han nästan drunknar i Jerry Dammers glimrande överproduktion: “Stereotypes” är skivans stora behållning, stunden då Specials lämnar ska-ortodoxin för att med tindrande ögon vandra runt i ett plastiskt exotistiskt ljudlandskap av syntetiska bossanovarytmer, mässande körer och Morricone-harmonier. Det börjar annars hurtfriskt nog, med “Enjoy Yourself” (som får sin dystra spegelbild i slutet av skivan), och visst finns här också andra ögonblick av rent ska-sväng (föredömliga “Sock It To ‘Em J.B”), men annars är det doom and gloom för hela slanten: kärnvapenapokalyps på typiskt tidigt 80-talsmanér i “Man at C&A”, storstadsapati i “Do Nothing”, och lite hånfullt klasshat däremellan (”Hey, Little Rich Girl”). More Specials är ljudet av olika musikaliska viljor, motstridiga intressen som på sikt, det förstår man, aldrig kommer att kunna låta sig förenas, men som här skapar en tillfällig kreativ syntes. Det är visionärt och stämningsrikt, och det är samtidigt god, solid underhållning.

“Stereotypes” i något holländskt tv-program.

Filed under: Uncategorized   |  Leave a Comment