#89 Wild Man Fischer – An Evening With Wild Man Fischer

07Jun11

Wild Man Fischer, An Evening With Wild Man Fischer (Bizarre), 1969.
Betyg: Ett, två, tre fyra och fem.

You’ve got me thinkin’ about the past, Frank … Tystnad. Nålen skrapar mot innerspåret. Efter fyra sidor med Wild Man Fischer lämnas jag med motstridiga känslor. Det här materialet är det upp till lyssnaren att sortera och arbeta sig igenom. Du börjar lyssna med ett brett leende på läpparna när Fischer med gränslös entusiasm gapar sig igenom sin signaturmelodi ”Merry-Go-Round” (”C’mon, c’mon let’s merry go, merry go, merry go round! BOOP BOOP BOOP!”). Och du slutar lyssna med en klump i magen efter att han inför studiomikrofonen gestaltat sitt livs historia (”I was committed to back-to-back mental institutions – I was raised with the fact that I was crazy, I was raised with the fact that I had to sleep with old men who pissed and shit in the floor …”) och avslutat med att släppa ut rösterna ur sitt huvud (”Yes, yes. No, no. Yes, yes. No, no. Yes, yes! No, no! Yes! yes! NO! NO! YES! NO! Yes yes yes, no no no, yes yes? Please, yes! No. Yes yes. No no no no no no no. They’re fighting each other, it’s like a disease, Frank!”).

Smaklös exploatering av en sjuk människa? Ja, så kan man förstås välja att höra An Evening With Wild Man Fischer, den dubbel-LP som Zappa gav ut på sitt bolag Bizarre 1969 efter att ha träffat Fischer när han sålde ”a new kind of song” för en dime på Sunset Strip. Fischer, en paranoid schizofreniker, sjöng för alla som ville lyssna, eller åtminstone alla som ville betala, med en obeskrivlig Kakmonsterstämma, buren av obesvarad kärlek till popmusiken och en genuin, och genuint tragisk, förhoppning om att en dag bli större än The Beatles. Det blev han nu inte, men väl en hörnpelare i en slags kanon av outisdermusik som också skulle kunna inkludera The Shaggs eller Tiny Tim.

Men The Shaggs var lustiga och gulliga (även om historien bakom musiken knappast var det) och Tiny Tim var förvisso en äkta kuf, men han odlade också sin kufiskhet högst medvetet. Hos Wild Man Fischer finns vare sig något förmildrande eller något beräknande: alla spärrar mellan livet och konsten (”konsten”) är borta. Vad var det Zappa såg? En ”idiot savant”, ett äkta freak? Säkert, men också ett korrektiv till hippieårens alla vackra människor. ”It is now time for the beautiful people like Donovan, Mickey Rooney, one of the Beatles to step aside because a growling savage has hurled himself from the precipice of the lava-stained ledgers of the Sunset Strip”, deklamerar überhipstern Kim Fowley i ett gästspel mot slutet av skivans första sida.

Vi hör Wild Man Fischer sjunga sina sånger i gathörn i dokumentära inspelningar, utsmyckade med Varèse-liknande slagverkseffekter av Art Tripp i studion. Folk stannar till och lyssnar, skrattar, fnissar, ropar ”YOU’RE INSANE” (till Fischers protester). Vi hör Fischer sjunga sina sånger oackompanjerat i studion. De är knäppa och roliga; art brut-doowop: ”Monkeys versus donkeys – brrrrrrrrrroooo!” Och de är läskiga (”Miss Jennifer Jones is lying dead on my porch, doont doo-doo doo-ooon!) Ett par gånger, alltför sällan, har Zappa gett honom ett fullt ackompanjemang att sjunga över – ”The Taster”, ”Circle”, skivans bästa låtar, betraktade som låtar.

Men denna skiva handlar inte om ”låtar”. Det är en dokumentär i ljud – fascinerande, underhållande, cynisk, skrämmande, förvirrad. Jag har bara skrapat på ytan, men ett åskväder närmar sig och jag borde sova.

Filed under: Uncategorized   |  6 Comments