#97 Ornette Coleman – Body Meta

13Jul11

Ornette Coleman, Body Meta (Artisthouse), 1978.
Betyg: Fem.

Min kärlek till Ornette Coleman har växt fram genom åren. Till skillnad från Coltrane, som direkt överväldigade mig med A Love Supreme och Ascension, har Coleman tagit tid på sig: Coltranes tenorsaxofon kastar sig över lyssnaren, slukar ens uppmärksamhet, medan Colemans altsax håller sig mer på avstånd. Han, eller hans skivbolag, må ha myntat begreppet free jazz, men till skillnad från de musiker som definierat frijazzen, som Ayler, är han ingen energisk vitalist, utan mer av en melodiker – de vertikala linjernas mästare – och faktiskt inte så lite av en melankoliker heller: det finns ett ensamt, klagande tonfall i många av hans bästa solon. Jag minns att det var med något tillkämpad entusiasm jag upplevde honom live i Stockholm 1997. Men sommaren 2000 hittade jag Dancing In Your Head i cd-utgåva på en skivbörs i Malmö och föll handlöst för denna vidunderliga explosion av rytmisk multiplicitet. Jag spelade den högt under ett kvällspass på Sydsvenska Dagbladets korrekturavdelning, till mina arbetskamraters förvirring. Sedan var det bara att fortsätta genom Coleman-katalogen. Jag har inte hört allt, men än har jag inte blivit besviken: hans integritet tycks mig exemplarisk.

Body Meta spelades in samtidigt med Dancing In Your Head, med samma makalösa band, det som senare skulle kallas Prime Time: Ronald Shannon Jackson på trummor, Jamaaladeen Tacuma på bas, och med Bernie Nix och Charles Ellerbees på gitarrer. Elgitarrerna tycks flirta med rockmusiken – första låten dundrar till och med fram över det arketypiska Bo Diddley-beatet – och skulle vid en ytlig genomlyssning kunna sägas förebåda postpunkens kantigheter, men fungerar snarare som en kritik av, säg, Gang of Fours osvängiga posörfunk: det sätt på vilket Coleman låter musiken röra sig i olika simultana skikt minner snarare om Captain Beefheart och The Magic Band. Coleman kallade det ”harmolodics”, när varje musikalisk parameter (rytm, melodi, klangfärg) tillmäts lika stor betydelse, men det är ett begrepp som knappast bör förstås teoretiskt: för att begripa vad han syftade på måste man lyssna. Detta är musik med groove, i allra högsta grad, men inte med ett groove, utan med flera – sväng i parallella, men ändå konvergerande dimensioner: Tacumas bas slirar åt ett håll, Jacksons trummor dundrar åt ett annat, och över denna dialektiska dragkamp lägger Ornette ut sina långa, oefterhärmliga melodiska strängar – Ornette’s alto playing is fiercly linear but jumps up and down the levels like som pixilated hero in an arcade game, för att citera Cooks och Mortons minnesvärda formulering i The Penguin Guide to Jazz on CD. Det mesta går på högvarv, men här finns också en utmärkt, fragmentiserad ballad (”Fou Amour”) och ett återbesök hos Ornettes gamla ”European Echoes”, som han spelade redan på Gyllene Cirkeln i mitten av 60-talet och vars tretaktstema påminner mig lite om ”Ach, du lieber Augustin”. Bara en sån sak.

Filed under: Uncategorized   |  5 Comments