#90 Neil Young – On the Beach

09Jun11

20110609-225232.jpg

Neil Young, On the Beach (Reprise), 1974.
Betyg: Fyra och en halv.

Åtta sånger, tre av dem med ”blues” i titeln. Men låt oss börja med omslaget. Neil Young, i en rätt anskrämlig gul kavaj, har tagit av sig skorna. Han står med ryggen mot kameran och tittar ut över havet. Och vad är det mer han har vänt ryggen? Solstolarna gapar tomma, en ensam klädhängare dinglar under ett snett parasoll. En Cadillac ligger begravd i sanden; bara bakfenan sticker upp. Allt är gult, gult och fult. Och från en dagstidning, slängd på marken bredvid en ölburk, ropar rubrikerna krav på presidentens avgång. Skivtiteln är skriven i snirkliga bokstäver av Rick Griffin (han med Grateful Dead-logon) – en grafisk påminnelse om 60-talets drömmar. Men i övrigt är drömmen över – ja, jag behöver inte kontextualisera mer, det mesta ger sig självt. Det är 1974: oljekris och Nixon, spruckna hippieillusioner, droger och paranoia. Ni vet. Kanske vet ni också att On the Beach länge var svåråtkomlig på grund av att Young av någon anledning vägrade ge ut den på cd. I dag finns den på Spotify, förstås, men frågan är om den inte gör sig bäst på LP ändå. Bara i det formatet kan man titta in i konvolutet och upptäcka ett märkligt blommönster på insidan, som hämtat från de flagnade tapeterna i en gammal sommarstuga.

Kalla vindar blåser genom musiken. I titelspåret fladdrar moll9-ackord som vilsna fiskmåsar; ”the world is turning, I hope it don’t turn away”, sjunger Young, och hans spruckna, ljusa röst har aldrig låtit ensammare. Sedan har vi ”See the Sky About to Rain” – få sånger fångar väl bättre känslan av ett annalkande sommarregn (det är något med elpianon och regndroppar; jfr. ”Riders on the Storm”). Men så lyssnar jag på texten och blir lite irriterad: ”I was down in Dixie Land,
played a silver fiddle / Played it loud and then the man / broke it down the middle.” Narcissistiskt rockstjärnegnäll, idealisttårar över spilld mjölk. Gaska upp dig, för fan, vad har du att klaga över, liksom.

Men så exploderar skivan med ”Revolution Blues”, där apokalypsen kommer till Laurel Canyon och Young framträder som någon sorts omstörtande Charles Manson-Messias över en intensivt skramlande mollblues (andragitarren spelas av David Crosby – vars If I Only Could Remember My Name tre år tidigare förebådade mycket av stämningsläget på On the Beach). Det är en infantil låt, i mångt och mycket, men i rätt stämningsläge älskar jag den. ”Vampire Blues” attackerar oljeindustrin och tonar ut i ett underbart asymmetriskt gitarrsolo. I slutet av denna trasiga, ödsliga skiva kommer så ambulansen: akustiska åttaminuterseposet ”Ambulance Blues”, med vad som skulle kunna vara skivans motto: ”It’s easy to get buried in the past / When you try to make a good thing last.”

”Vad ska jag skriva om Neil Young”, frågade jag min fru. ”Boring old man”, svarade hon. Det kan ju vara ett politiskt korrekt ställningstagande; förvisso finns mycket spydigt att säga om babyboomergenerationens självmytologiserande. Men det struntar jag i – jag gillar Neil Young ändå och av de skivor jag har hört är det On the Beach jag gillar allra mest.

Annonser


One Response to “#90 Neil Young – On the Beach”

  1. Delar din ambivalens. Jag gillar hans musikaliska/röstmässiga anslag, men värjer mig inför det där rockstjärnegnället-med-vildavästerninslag… Jag menar, ”Helpless” (till exempel) är en mycket fin låt, men jag hör den alltid parallellt sjungen på värmländska: ”Hjälplös, hjälplös, hjälplös, hjääääälplöööös…!”


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: