#91 Lars Gullin – Portrait of My Pals

12Jun11

Lars Gullin, Portrait of My Pals, 1964 (Columbia).
Betyg: Tre.

Med material huvudsakligen komponerat i Köpenhamn klev Lars Gullin in i EMI Studio i Stockholm för att under två dagar i juni 1964 spela in Portrait of My Pals. Skivan var något av en comeback för den redan då tämligen härjade Gullin, som tillbringat åren dessförinnan i en lägenhet nära Nyhavn. Han gick sällan ut. Ibland spelade han på jazzklubben Montmartre (ett år tidigare, till exempel, med Archie Shepp – vilket låter som en förbryllande kombination, men jag har inte hört inspelningen), ibland extraknäckte han som städare. Portrait of My Pals visade att han hade kreativ styrka kvar: sex originalkompositioner, en version av ”You Stepped Out of a Dream”, alla noggrant arrangerade för en ensemble som bland hade det ovanliga inslaget två basister. Rolf Billberg spelade altsax, Jan Allan trumpet, Lars Sjösten piano, Bosse Skoglund trummor – ja, hela den tidens svenska jazzelit. Och i stråksektionen återfanns ingen mindre än Ole Hjorth.

Som ni märker listar jag kataloginformation. Det gör jag eftersom jag har svårt att veta vad jag ska göra med Lars Gullins musik. Den är mjuk och följsam, hans barytonsaxofon har en omisskänneligt lyrisk ton, där han liksom ständigt betvingar instrumentets inneboende råhet. Gullin skriver vackra, genomtänkta harmonier i en stil som lever kvar i svensk och annan jazz än i dag. Hans betydelse går inte att betvivla. Ändå talar inte musiken till mig. Den fastnar inte. Den är luftig och melankolisk, men på ett snyggt och städat sätt – det är inte svårt att se Gullin som föregångare till en viss form av välartad ”Nordic cool” som jag har rätt svårt för. (Men Jan Johansson då, undrar läsarskaran med tilltagande upprördhet – honom gillar du ju! Jo, men Johansson frammanade känslor genom att vara saklig, snarare än direkt känslosam, och det fanns hos honom ett drag av ironiker, som romantikern Gullin alldeles saknar.)

Jag föredrar de stycken på skivan (”Decent Eyes”, ”It’s True”) där arrangerandet får stå tillbaka för spelandet. De mer orkestrala låtarna fungerar sämre; stråkseptetten är inte fullt integrerad med jazzensemblen och hamnar på rytmisk efterkälke. Överlag – för svalt för min smak.

Skivan minns jag för övrigt inte hur jag kom över. Det är en originalutgåva, men den är ganska repig, vilket lär begränsa dess värde på andrahandsmarknaden.

Lars Gullin in ”action”.

Filed under: Uncategorized   |  5 Comments