#92 Christer Boustedt Quintet

13Jun11

Christer Boustedt Quintet (Dragon), 1978.
Betyg: Fyra

En sorgligt bortglömd skiva från en musiker som, av Google att döma, idag främst är ihågkommen som mannen som gav Skrot-Nisse en röst och för en pytteliten biroll i Göta kanal. Ja, och så huvudrollen i Sven Klangs kvintett förstås – och den får han gärna vara ihågkommen för, eftersom det är en de bästa filmer om musik jag känner till. Men först och främst var Christer Boustedt jazzmusiker. Hans musik tycks inte vara särskilt mycket spelad idag (även om den kvintett han startade fortfarande ger konserter, under namnet CBQ) – det är synd, för han var en driven altsaxofonist, med ett extrovert tonspråk som alltid låg och tryckte mot mittfårans yttre gränser och med en fin känsla för hur ett solo konstrueras.

Eftersom han aldrig uppvärderats genom några påkostade återutgivningar hänvisas den nyfikne lyssnaren till de gamla LP-originalen, som till exempel denna dokumentation av en lyckad inspelningssession i Radiohusets studio den 2 augusti 1978. En livlig version av Mingus ”Remember Rockefeller at Attica” inleder. Den långsamma, bluesiga ”Gugges pojkar”, signerad tenorsaxofonisten Göran Östling, går även den i Mingus anda, så pass att den närmar sig epigoneri: spåren av både ”Goodpye Pork-Pie Hat” och ”Self-Portrait in Three Colors” är övertydliga (inklusive samma markanta konstpaus som Mingus använde sig av i det sistnämnda stycket). Utöver Boustedt själv är pianisten Stefan Forssén den starkaste musikaliska rösten – en underskattad Göteborgsmusiker, här infogat i ett i övrigt mycket stockholmskt sammanhang. Hans pianospel är aktivt och gladlynt, med mycket rullande i diskanten, och hans kompositoriska bidrag är kvicka och snabbtänkta: ”Ping Pong” (presenterad i två olika tagningar) har ett tema som studsar mellan de olika instrumenten, medan ”ÅÄÖ” stimulerar musikerna till snabbt och idérikt solospel. Det finns något ivrigt, närmast otåligt, över den här musiken som tilltalar mig, och den låter lika entusiasmerande idag som den förmodligen gjorde den där augustidagen i Radiohuset för 33 år sedan.

Filed under: Uncategorized   |  1 Comment