#93 Jimmy Lyons Quintet – Wee Sneezawee

13Jun11

20110613-153836.jpg

Jimmy Lyons Quintet, Wee Sneezawee (Black Saint), 1984.
Betyg: Fyra

Från Christer Boustedt till Jimmy Lyons, från en altsaxofonist till en annan, från en för tidigt bortgången, undervärderad musiker till en annan. Lyons gjorde sig främst ett namn i Cecil Taylors olika grupper, men innan lungcancern åt upp honom vid 53 års ålder hann han även ge ut ett antal skivor under eget namn – däribland denna. Jag noterar att den panegyriska baksidestexten är skriven av renegaten Stanley Crouch, som de senaste åren agerat chefsideolog åt Wynton Marsalis reaktionära jazzkrig, där frijazz och fusion ska raderas ur historien och jazzen konserveras i formalin som ”amerikansk klassisk musik”. Men 1984 hade Crouch inga problem med att helhjärtat ställa sig bakom en skiva som knappast anpassar sig efter några kostymklädda Lincoln Center-normer. Lyons musik är för det mesta obevekligt furiös, den kränger och slänger sig fram i höghastighetsdelirium. ”Energimusik” eller ”fire jazz” kan förstås lätt bli ett statiskt idiom, men det finns en klarhet och en stringens hos Lyons som gör att musiken aldrig blir ofokuserad; hans solon har åtminstone ena foten kvar i beboppens linjära abstraktioner. Han framstår också som en generös bandledare, som ger sina medmusiker gott om plats. Inte minst är fagottisten Karen Borca här en mindre uppenbarelse; fagotten är inget självklart soloinstrument, men i Borcas händer förvandlas den till ett ettrigt, eldfängt monster: en grimaserande gargoyle. Lyons håller ett högt tempo, men tillåter sig också att stanna upp och vila i ”Rememberance”, ett sparsmakat stycke där Raphé Maliks trumpet klagar ensamt över William Parkers lunkande basgångar. Rekommenderas!

(Här finns ett Youtubeklipp med kvintetten som inte går att bädda in.)

Annonser


2 Responses to “#93 Jimmy Lyons Quintet – Wee Sneezawee”

  1. 1 Roger Rudolfsson

    Jag har inte hört den där Lyons-skivan, men jag tycker dina kommentarer känns välgrundade. Jag har en annan Lyons-skiva där Borca är med (Give it up, Black Saint, 1985), och jag tycker också hon är en frisk fläkt.

  2. 2 johanlif

    Ja, frijazzfagott är man ju inte bortskämd med.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: