Wild Man Fischer, An Evening With Wild Man Fischer (Bizarre), 1969.
Betyg: Ett, två, tre fyra och fem.
You’ve got me thinkin’ about the past, Frank … Tystnad. Nålen skrapar mot innerspåret. Efter fyra sidor med Wild Man Fischer lämnas jag med motstridiga känslor. Det här materialet är det upp till lyssnaren att sortera och arbeta sig igenom. Du börjar lyssna med ett brett leende på läpparna när Fischer med gränslös entusiasm gapar sig igenom sin signaturmelodi ”Merry-Go-Round” (”C’mon, c’mon let’s merry go, merry go, merry go round! BOOP BOOP BOOP!”). Och du slutar lyssna med en klump i magen efter att han inför studiomikrofonen gestaltat sitt livs historia (”I was committed to back-to-back mental institutions – I was raised with the fact that I was crazy, I was raised with the fact that I had to sleep with old men who pissed and shit in the floor …”) och avslutat med att släppa ut rösterna ur sitt huvud (”Yes, yes. No, no. Yes, yes. No, no. Yes, yes! No, no! Yes! yes! NO! NO! YES! NO! Yes yes yes, no no no, yes yes? Please, yes! No. Yes yes. No no no no no no no. They’re fighting each other, it’s like a disease, Frank!”).
Smaklös exploatering av en sjuk människa? Ja, så kan man förstås välja att höra An Evening With Wild Man Fischer, den dubbel-LP som Zappa gav ut på sitt bolag Bizarre 1969 efter att ha träffat Fischer när han sålde ”a new kind of song” för en dime på Sunset Strip. Fischer, en paranoid schizofreniker, sjöng för alla som ville lyssna, eller åtminstone alla som ville betala, med en obeskrivlig Kakmonsterstämma, buren av obesvarad kärlek till popmusiken och en genuin, och genuint tragisk, förhoppning om att en dag bli större än The Beatles. Det blev han nu inte, men väl en hörnpelare i en slags kanon av outisdermusik som också skulle kunna inkludera The Shaggs eller Tiny Tim.
Men The Shaggs var lustiga och gulliga (även om historien bakom musiken knappast var det) och Tiny Tim var förvisso en äkta kuf, men han odlade också sin kufiskhet högst medvetet. Hos Wild Man Fischer finns vare sig något förmildrande eller något beräknande: alla spärrar mellan livet och konsten (”konsten”) är borta. Vad var det Zappa såg? En ”idiot savant”, ett äkta freak? Säkert, men också ett korrektiv till hippieårens alla vackra människor. ”It is now time for the beautiful people like Donovan, Mickey Rooney, one of the Beatles to step aside because a growling savage has hurled himself from the precipice of the lava-stained ledgers of the Sunset Strip”, deklamerar überhipstern Kim Fowley i ett gästspel mot slutet av skivans första sida.
Vi hör Wild Man Fischer sjunga sina sånger i gathörn i dokumentära inspelningar, utsmyckade med Varèse-liknande slagverkseffekter av Art Tripp i studion. Folk stannar till och lyssnar, skrattar, fnissar, ropar ”YOU’RE INSANE” (till Fischers protester). Vi hör Fischer sjunga sina sånger oackompanjerat i studion. De är knäppa och roliga; art brut-doowop: ”Monkeys versus donkeys – brrrrrrrrrroooo!” Och de är läskiga (”Miss Jennifer Jones is lying dead on my porch, doont doo-doo doo-ooon!) Ett par gånger, alltför sällan, har Zappa gett honom ett fullt ackompanjemang att sjunga över – ”The Taster”, ”Circle”, skivans bästa låtar, betraktade som låtar.
Men denna skiva handlar inte om ”låtar”. Det är en dokumentär i ljud – fascinerande, underhållande, cynisk, skrämmande, förvirrad. Jag har bara skrapat på ytan, men ett åskväder närmar sig och jag borde sova.
Filed under: Uncategorized | 6 Comments
Kvartetten som sprängde, Kattvals (Gump), 1973.
Betyg: Tre och en halv.
Dagen till ära – en svensk skiva. Och inte vilken svensk skiva som helst, utan en proggraritet, ärvd i mint condition från min mammas kusin. Senaste exemplaret på Ebay gick för 175 dollar. Så det är knappt jag törs spela den. Men skivor, även sällsynta sådana, är till för att spelas. Så vad är det för musik som ryms på detta dyrbara stycke vinylplast?
Låt oss först konstatera att åtråvärdhet på samlarmarknaden är ett mått på sällsynthet och efterfrågan, och inte nödvändigtvis på musikalisk kvalitet. Flera av proggerans mest eftertraktade klenoder – Handgjort, säg, eller Charlie & Esdor – är, när allt kommer till kritan, mest tafatt flumrock. Och Kvartetten som sprängde är kanske inte heller särskilt märkvärdiga: en trio begåvade musiker (Finn Sjöberg på gitarr, Fred Hellman på orgel, Rune Carlsson på trummor) och en repertoar Santana-liknande instrumentallåtar – en del med ett trivsamt, Hammonddrivet jammande (”Andesamba”), andra skäligen menlösa (”På en sten”). Det mesta påminner något om Fläsket Brinner, vilket i min värld inte är en tveklös komplimang. Undantaget, och det är ett lysande undantag, är ”Gånglåt från Valhallavägen”, där den trehövdade Kvartetten verkligen får till det med en melodi som visserligen är tidstypiskt folkloristisk men ändå har samma sugande suggestionskraft som, säg, International Harvesters ”Sommarlåten” eller Hansson & Karlssons ”Lidingö Airport”. Titelspåret är inte så dumt det heller, och visar vilken underskattad organist Fred Hellman var (läser någonstans att han dog i förtid – tragiskt). Finn Sjöberg, å andra sidan, tycks det inte ha gått någon nöd på; han skulle sedermera spela med ABBA och Lill Lindfors.
Jag är glad att jag har Kattvals, men dess bruksvärde är inte sådant att jag skulle vara främmande för att inkassera dess bytesvärde, om familjekassan skulle sina.
Filed under: Uncategorized | 1 Comment
Coleman Hawkins, The Hawk Flies High (Prestige), 1957.
Betyg: Fyra.
En jazzmusiker som Miles Davis får ständigt kritikerberöm för att han hela tiden förnyade sig. Nå, men Coleman Hawkins då? Från att spela med Fletcher Henderson på 20-talet, till att leda egna storband på 30-talet, till att gå över till mindre ensembler och faktiskt bidra till beboppens utveckling på 40-talet, till att spela med yngre musiker på 50-talet, och på 60-talet till och med gästspela på en så utpräglat modern, politiskt medveten skiva som Max Roach Freedom Now! – har vi inte där ett utmärkt exempel på en musiker som faktiskt kunde följa med sin tid, med kvalitetskänslan i behåll? (Hur det var med Miles kvalitetskänsla på senare dagar kan sannerligen diskuteras.)
Dessvärre är det väl så – och nu kommer jag att låta cirka 40 år äldre än jag verkligen är – att många yngre musiklyssnares kännedom om jazz börjar någonstans vid Kind of Blue. Nog med kulturkonservatism; här är The Hawk Flies High – en stilig 50-talsutgåva från Prestige. Ytan var alltid viktig för Hawkins: han var en man som gillade snygga kostymer och dyra vanor (och med det menar jag inte skäliga löner till bandmedlemmar). Till och med saxofonerna skulle glimra: ”I’ll make a frank confession to you”, sa han till Melody Maker 1934, ”when I buy a sax I’m always very impressed by the looks. That’s a fact, I like to strike the eye as smart and shining – that’s why I play a highly-burnished, gold-plated model with a lot of engraving. My present instrument has five platings to make it sparkle like it does.”
Så spelade han självklart med stil också – men inte stiliserat, utan robust och levande, själva essensen av swing. Denna inspelning är inget undantag. De övriga blåsarna – J J Johnson (trombon) och Idrees Sulieman (trumpet) – var båda omkring 20 år yngre än Hawkins, men sitter inte bara vid mästarens fötter. Enda gången stilarna möjligen skulle kunna kollidera är på Hawkins egen ”Sancticity”, som med sitt enkla, struttiga gospeltema tydligt kommer från en tidigare era, men även där fungerar det (man kommer att tänka på Mingus hyllningar till Jelly Roll Morton). Pianisten Hank Jones bidrar med den medryckande ”Chant”, medan Idrees Suliemans ”Juicy Fruit” har ett av skivans mest överraskande ögonblick när musiken stannar upp i ett utdraget, spänningsskapande, närmast abstrakt pianotremolo. Sådana detaljer går jag igång på. I övrigt – klassisk jazz, helt enkelt, och väldigt bra.
Filed under: Uncategorized | Leave a Comment
#86 Cecil Taylor – What’s New
Cecil Taylor, What’s New (Freedom), 1974.
Betyg: Fem.
När jag var yngre var jag lite rädd för Cecil Taylor; det fanns ingen musik som, utifrån beskrivningarna, verkade lika obönhörligt, avskräckande dissonant som hans. På fotografiet i Sohlmans Musiklexikon såg han så hård ut att det gjorde ont bara att titta på honom. Hur skulle då musiken låta? Och än idag är det oftast snarare respekt än kärlek jag känner för Taylor, det ska medges: hans musik är som ett berg som man inte riktigt orkar klättra över. Men när jag väl samlar mina krafter och ger mig upp dit – ja, då antingen överväldigas jag av upplevelsen, eller faller ned i ren utmattning.
Denna inspelning av en konsert i Köpenhamn 1962 har den lyssnarvänliga fördelen att den är gjord förhållandevis tidigt i hans karriär; det finns fortfarande stråk kvar av post-bop i artikulationen och det rytmiska samspelet. Musiken har en linjär rörelse, den är inte enbart en energiurladdning av furiöst klaviaturhamrande. Taylor framträder här i trioformat, med Jimmy Lyons på altsaxofon och Sonny Murray på trummor. Ingen bas, alltså, och det gör alls ingenting: Taylor är ju i hög grad en pianist som utnyttjar instrumentets dynamik till fullo. Ingen rädsla för de lägsta registren här inte. En basist hade bara stökat till det. Lyons har i sammanhanget lite av rollen som the straight man, medan Taylor och Murray är helt synkroniserade i sitt polyrytmiska, maximalistiska vanvett.
Vanvett, förresten – fel ord. Den här musiken vet vad den gör. Den kan verka sammanbitet seriöst, men lyssna ett tag till och du hör ett leende: det finns också en enkel, men grundläggande upprorisk glädje i slamret och larmet. När jag såg Taylor i Berwaldhallen 1997 reste han sig vid ett tillfälle från pianopallen. Han tassade runt över scenen och väste fram nonsensdikter. Publiken satt andlöst, respektfullt tyst. Så gick han fram till en av scendekorens stora pelare – och välte omkull den. Utan att röra en min. Nog visste han vad han gjorde. Men visste någon annan. Jag tror svaret, just då, egentligen var enkelt: han larvade sig. Puss på dig, Cecil, du får en femma.
Filed under: Uncategorized | Leave a Comment
Karlheinz Stockhausen, Stimmung (Deutsche Grammophone/Avant Garde), 1970.
Betyg: Ett.
När Stimmung – ett drygt timslångt stycke för sex vokalister – uruppfördes i Holland 1969 saboterades konserten av ett gäng musikstudenter som anklagade Stockhausens kompositionsmetod för att vara auktoritär. De förde oväsen från golvet och krävde att de själva skulle tillåtas vara delaktiga i framförandet; murarna mellan konsten och publiken skulle rivas. Musiken avbröts och konsertsalen förvandlades till en arena för politisk debatt.
När ett utdrag ur Stockhausens Aus den sieben Tagen – en lika minimal och meditativ komposition – framfördes på Fylkingen i Stockholm år 2000 saboterades konserten av Bengt ”Frippe” Nordström, en framliden frijazzlegendar (den första att spela in Albert Ayler och själv en begåvad saxofonist i samma anda), som högljutt stampade och harklade sig stycket igenom: ett utbrott av psykisk ohälsa, kanske, eller en medveten estetisk protest – en fysisk/materialistisk intervention i Stockhausens transcendentala dagdrömmar?
När jag ikväll spelar Stimmung i mitt vardagsrum med altandörren öppen mot försommarkvällen saboteras musiklyssnandet inte av något mer dramatiskt än blodtörstiga myggor, men klådan på mina armar blir en smärtsam påminnelse om att det faktiskt inte går att övervinna kroppen. Den kosmiska upplevelsen vägrar att infinna sig.
Stockhausen var en viktig kompositör – Kontakte, Gesang der Jünglinge, Klavierstücke, ja, ni vet – men runt 1968 tappade han fotfästet och förlorade sig i storhetsvansinne och dum nyandlighet. Så får man inte tycka för de mest devota Stockhausen-fansen; Guido Zeccola skrev för elva år sedan i en artikel att dylika ”föromdsfulla åsikter kan påminna om en mörkare tid, ‘Bestens tid’, när dödsänglarna (av olika färg) spred död och förödelse över Europa” (detta, parentetiskt sagt, skrivet en av redaktör som i sin webbtidning glatt publicerar hyllningstexter till en fascistisk ideolog som Julius Evola eller en öppen antisemit som Kevin MacDonald).
Utan att nödvändigtvis vilja sprida död och förödelse runtomkring mig tycker jag att Stimmung är ett utomordentligt långtråkigt stycke. De sex sångarna gör fåniga övertonsläten kring olika ”heliga namn” i vad som känns som en mindre evighet. Den kontemplativa högstämdheten får mig att vilja följa de holländska revolutionärernas och Frippes exempel och helt enkelt stänga av skiten. Cornelius Cardew hävdade i en famös polemik att Stockhausen tjänade imperialismen, men här duger han inte ens till det. Den här musiken tjänar ingenting till över huvud taget. Look here, brother, who you jivin’ with that cosmik debris?
Filed under: Uncategorized | 1 Comment
Billie Holiday, Lady Sings the Blues (Clef Records), 1956.
Betyg: Fyra och en halv.
En av anledningarna till att den här bloggen tog en av sina många och långa pauser var att jag inte kunde komma på ett ord att skriva om Abbey Road. Marken är så söndertröskad att den ideellt arbetande musikkritikern paralyserades och hamnade i ett varaktigt tillstånd av katatoni. Och Billie Holiday? Det är ju ännu värre: en stor myt klampar fram och ställer sig mellan lyssnaren och musiken. Just här är den myten särskilt närvarande. Lady Sings the Blues sattes samman av inspelningar från 1955-1956, till övervägande del material som Holiday redan spelat in många gånger tidigare, och släpptes samtidigt som hennes självbiografi med samma namn. Det är alltså den sena Holiday som hörs här (”sen” – hon var några och 40); ibland undrar jag om inte hennes 30-talsinspelningar idag undervärderas till förmån för de inspelningar där hon låter skör och sliten – den romantiskt utbrända ikonen framför den banbrytande jazzsångerskan. Hur som helst – det går inte att argumentera mot kvaliteten här, det gör det faktiskt inte. Billie Holiday hade under alla omständigheter en av vår tids stora röster – även när den låter tragiskt akoholsprucken, som på ”I Thought About You” här. Eller kanske särskilt då. Se där, nu kom myten igen. Jag kapitulerar, och torkar en tår.
Ni tycker jag borde ha valt en mer oväntad låt? Det struntar jag i. ”Strange Fruit” är och förblir ett mästerverk. Texten skrevs för övrigt av Abel Meeropol, medlem i amerikanska kommunistpartiet.
Filed under: Uncategorized | Leave a Comment
#83 Oliver Lake – Heavy Spirits
Oliver Lake, Heavy Spirits (Arista Freedom), 1975.
Betyg: Fyra.
Miles Davis berömda kritik av Eric Dolphy var att han ”spelade som om han stod på tå”. Jag har aldrig förstått varför detta skulle vara något dåligt. För det första – att stå på tå innebär att man sträcker sig efter något. Och all bra musik sträcker sig efter något, vare sig den når upp eller inte. För det andra – den som står på kan inte slå sig till ro. Som lyssnare vill jag gärna hållas på tå. I alla fall ibland.
Med baksidestext av Anthony Braxton förstår man snart att Oliver Lakes Heavy Spirits inte är musik som slår sig till ro, eller låter lyssnaren göra det. Den är helt enkelt jättekantig och, ja, krävande. Detta är inget utmattande friform-blåsut-jam (”nu ska vi alla försätta oss i kosmisk, kollektiv extas”), utan rigoröst atonal, noggrant planerad musik. Sista spåret, ”Rocket”, lyfter visserligen i väg mot improviserade höjder (Lakes altsax låter fenonemal tillsammans med Joseph Bowies trombon och Charles Bobo Shaws trummor), men i övrigt laborerar Lake tämligen strukturerat: block av musikaliska händelser följer varandra – pianokaskader, smattrande slagverk, basostinaton, saxofongurgel – allt behandlat som olika komponenter i ett collage av musikaliska effekter. I en kortare triptyk, som inleder LP:ns andra sida, kontrasterar han sitt eget flödande altsaxspel mot en trio violiner: third stream så det förslår.
Jag har för övrigt sett Oliver Lake live en gång, med Andrew Cyrille på trummor, om jag inte missminner mig. En kväll att minnas, även om jag inte minns särskilt mycket.
Nu avslutar jag, eftersom jag misstänker att min son har hällt cornflakes över hela golvet i ett angränsande rum.
Filed under: Uncategorized | 4 Comments
Archie Shepp, Yasmina, A Black Woman (BYG Actuel), 1969.
Betyg: Fyra.
Archie Shepp var en upptagen man 1969: diskografin listar sex skivor utgivna i eget namn detta år, och låt oss inte glömma hans gästspel på Dave Burrells kaotiska Echo. Burrell (pianist) är med även här, ett släpp från franska frijazzbolaget BYG Actuel, inspelad i augusti, där Shepp möter några av lustigkurrarna från Art Ensemble of Chicago på det 20 minuter långa titelspåret, som bär tydliga spår från den panafrikanska festival i Algiers som Shepp deltagit i bara en månad tidigare. (Paris, sommaren 1969, vore ett givet resmål om man hade en frijazzinriktad tidsmaskin.) ”UHURU”, ropar Shepp över den fyra man starka slagverssektionen (inklusive Philly Joe Jones och Sunny Murray på trummor), innan han släpper sin tenorsaxofon fri över ett hypnotiskt tvåackordsmantra.
Det är bra, för all del, men lite tjatigt efter en stund (Burrell hade gott kunnat låta vänsterhanden vila lite) och inte på långa vägar lika bra som ”Sonny’s Back”, där Shepp springer ikapp med ingen mindre än Hank Mobley: en duett som ingen jazzälskare bör vara utan. De håller igång i 14 andlösa minuter, utan att tappa vare sig fart eller riktning. Standardavslutningen ”Body and Soul” spelas med respekt, utan åthävor. Av jazzens alla modernister är nog Archie Shepp den jag håller av mest. Han har aldrig låtat sig reduceras till någon exotisk mystiker, aldrig byggt ett marknadsanpassat varumärke, vare sig som traditionalist eller avantgardist. Han är aldrig trivial – och för det älskar jag honom.
Filed under: Uncategorized | Leave a Comment
#81 Gene Ammons – Brother Jug!
Gene Ammons, Brother Jug! (Prestige), 1970.
Betyg: Tre.
Inledningen är inte lovande. ”Son of a Preacher Man” avhandlas pliktskyldigast; souljazz på autopilot, basen och trummorna fastlåsta i ett groove som aldrig kommer igång, Hammondorgeln reducerad till stelt accentuerande ackord. Gene Ammons blåser sig igenom melodin utan större entusiasm. Den annars så pålitlige Billy Butler spelar gitarr, men vad gör det när han inte får ett solo. Ingen verkar ha roligt. Och där är jag närmast beredd att ge upp hoppet. LP:n såg lite för all del cool ut i skivbacken, med Chicagosonen Ammons imposanta ansikte uppblåst på omslaget, tillräckligt cool för att jag skulle betala dryga hundringen för den, men i denna genre är skiljelinjen mellan sväng och slentrian sannerligen hårfin. Men sen! En ballad! ”Didn’t We”, heter den (ytterligare en samtida poplåt, säkert handplockad av skivbolaget, signerad Jimmy Webb). Om det var något Gene Ammons kunde så var det att spela ballader. Oblygt, sentimentalt och med en riktig mastodontton i tenorsaxen. Med Sonny Phillipps Hammond-draperier som fond blir det riktigt härligt nattklubbssliskigt. Och det tar sig. Resten av skivan sväljer jag med hull och hår – till och med när han spelar ”Blue Velvet”. Gene Ammons är jättebra på att spela ”Blue Velvet”. Hans egen ”Jungle Strut” är en mollmörk funkig liten trevlighet och på sista låten (”Ger-Ru” – bra, den med) kliver Hammond-killen åt sidan till förmån för en pianist och en congaspelare som kallar sig Candido (varför var det bara congaspelarna som hade pseudonymer på gamla jazzskivor?) – en personalbyte som onekligen gör det hela lite lättare och luftigare att lyssna på. Gene Ammons var en saxofonist fast rotad i den svarta musiktraditionen (hans far var framstående boogiepianist): inga avantgardistiska utsvävningar här inte, bara rak, lagom kommersiell jazz. Med en tenorsaxton att dö för.
(Kuriosaavdelningen: trummisen Bernard Purdie brukar hävda att det var han, och inte Ringo Starr, som spelade trummor på alla Beatles skivor. Så var det med största sannolikhet inte.)
Jungle Strut – bättre än ”Kenny G and all the other pussy-ass ,over-produced,”Please hold for the next available operator”corporate sounding bullshit”, enligt klarsynt Youtube-kommentator.
Filed under: Uncategorized | Leave a Comment
Kill yr idols
Jag trodde aldrig jag skulle skriva detta, men jag gillar inte Robert Wyatts senaste skiva. Och det av två anledningar. Den första är utommusikalisk. Jag gillar inte att han associerar sig med Gilad Atzmon, en man som sprider uppenbart antisemitiska konspirationsteorier, och som politiskt placerar sig någonstans i närheten av David Duke eller Israel Shamir (för exempel på detta, tillbringra några minuter på hans hemsida). Jag tycker det är så omdömeslöst att det allvarligt rubbar mitt förtroende för en man som jag, det ska jag erkänna, lite har idolisert, inte bara som musiker utan också som personlighet. Nu förstår jag bara inte vad han håller på med, och jag tycker det är lite märkligt att det inte uppmärksammats i någon av de panegyriska artiklar och recensioner som skrivits de senaste månaderna (åtminstone en kritisk fråga i den här intervjun hade varit på sin plats; Haaretz har en bättre artikel).
Ett dåligt politiskt omdöme behöver förstås inte vara detsamma som ett dåligt konstnärligt omdöme, men även här faller For the Ghosts Within till föga. Wyatt har stelnat. Den nostalgi som han tidigare utnyttjat till estetisk fördel har här blivit manér. Materialet är till större delen standarlåtar av det mindre fantasifulla slaget (”Laura”, ”In a Sentimental Mood”, till och med ”What a Wonderful World”, som jag inte gillar med Armstrong, och än mindre i den här lika kletiga tappningen). Wyatt låter för ovanlighetens skull självmedveten: det är som om han börjat läsa alla de där hyllningarna till hans sköra, utsatta stämma, och sjunga utifrån dem, snarare än utifrån sig själv. Låtar som han tidigare gjorde underverk med (”Maryan” från 1997 års mästerverk Shleep, Chics ”At Last I Am Free”, som han omtolkade så underbart vackert i början av 80-talet) återkommer i trötta, urvattnade versioner. Men största problemet är ändå den instrumentala inramningen. Violinsten Ros Stephen har skrivit stråkarrangemang som väl ska låta ”cineastiska”, men som bara klingar kyligt. Atzmons saxofon lämnar mig oberörd – tekniskt oklanderlig, men känslomässigt steril. Jag undrar faktiskt om de recensenter som slentrianhaussar detta (Patrik Forshage i Nöjesguiden, till exempel) över huvud taget har lyssnat, över huvud taget har jämfört bakåt i Wyatts produktion, eller bara upprerar idées recues: ”oändligt vackert”, och så vidare.
Själv längtar jag bara tillbaka till den tid då Wyatts saxofonpartner hette Evan Parker, och inte Gilad Atzmon.
Filed under: Uncategorized | Leave a Comment
The Planet Of My Dreams 