20110613-143904.jpg

Christer Boustedt Quintet (Dragon), 1978.
Betyg: Fyra

En sorgligt bortglömd skiva från en musiker som, av Google att döma, idag främst är ihågkommen som mannen som gav Skrot-Nisse en röst och för en pytteliten biroll i Göta kanal. Ja, och så huvudrollen i Sven Klangs kvintett förstås – och den får han gärna vara ihågkommen för, eftersom det är en de bästa filmer om musik jag känner till. Men först och främst var Christer Boustedt jazzmusiker. Hans musik tycks inte vara särskilt mycket spelad idag (även om den kvintett han startade fortfarande ger konserter, under namnet CBQ) – det är synd, för han var en driven altsaxofonist, med ett extrovert tonspråk som alltid låg och tryckte mot mittfårans yttre gränser och med en fin känsla för hur ett solo konstrueras.

Eftersom han aldrig uppvärderats genom några påkostade återutgivningar hänvisas den nyfikne lyssnaren till de gamla LP-originalen, som till exempel denna dokumentation av en lyckad inspelningssession i Radiohusets studio den 2 augusti 1978. En livlig version av Mingus ”Remember Rockefeller at Attica” inleder. Den långsamma, bluesiga ”Gugges pojkar”, signerad tenorsaxofonisten Göran Östling, går även den i Mingus anda, så pass att den närmar sig epigoneri: spåren av både ”Goodpye Pork-Pie Hat” och ”Self-Portrait in Three Colors” är övertydliga (inklusive samma markanta konstpaus som Mingus använde sig av i det sistnämnda stycket). Utöver Boustedt själv är pianisten Stefan Forssén den starkaste musikaliska rösten – en underskattad Göteborgsmusiker, här infogat i ett i övrigt mycket stockholmskt sammanhang. Hans pianospel är aktivt och gladlynt, med mycket rullande i diskanten, och hans kompositoriska bidrag är kvicka och snabbtänkta: ”Ping Pong” (presenterad i två olika tagningar) har ett tema som studsar mellan de olika instrumenten, medan ”ÅÄÖ” stimulerar musikerna till snabbt och idérikt solospel. Det finns något ivrigt, närmast otåligt, över den här musiken som tilltalar mig, och den låter lika entusiasmerande idag som den förmodligen gjorde den där augustidagen i Radiohuset för 33 år sedan.

Annonser

20110612-095707.jpg

Lars Gullin, Portrait of My Pals, 1964 (Columbia).
Betyg: Tre.

Med material huvudsakligen komponerat i Köpenhamn klev Lars Gullin in i EMI Studio i Stockholm för att under två dagar i juni 1964 spela in Portrait of My Pals. Skivan var något av en comeback för den redan då tämligen härjade Gullin, som tillbringat åren dessförinnan i en lägenhet nära Nyhavn. Han gick sällan ut. Ibland spelade han på jazzklubben Montmartre (ett år tidigare, till exempel, med Archie Shepp – vilket låter som en förbryllande kombination, men jag har inte hört inspelningen), ibland extraknäckte han som städare. Portrait of My Pals visade att han hade kreativ styrka kvar: sex originalkompositioner, en version av ”You Stepped Out of a Dream”, alla noggrant arrangerade för en ensemble som bland hade det ovanliga inslaget två basister. Rolf Billberg spelade altsax, Jan Allan trumpet, Lars Sjösten piano, Bosse Skoglund trummor – ja, hela den tidens svenska jazzelit. Och i stråksektionen återfanns ingen mindre än Ole Hjorth.

Som ni märker listar jag kataloginformation. Det gör jag eftersom jag har svårt att veta vad jag ska göra med Lars Gullins musik. Den är mjuk och följsam, hans barytonsaxofon har en omisskänneligt lyrisk ton, där han liksom ständigt betvingar instrumentets inneboende råhet. Gullin skriver vackra, genomtänkta harmonier i en stil som lever kvar i svensk och annan jazz än i dag. Hans betydelse går inte att betvivla. Ändå talar inte musiken till mig. Den fastnar inte. Den är luftig och melankolisk, men på ett snyggt och städat sätt – det är inte svårt att se Gullin som föregångare till en viss form av välartad ”Nordic cool” som jag har rätt svårt för. (Men Jan Johansson då, undrar läsarskaran med tilltagande upprördhet – honom gillar du ju! Jo, men Johansson frammanade känslor genom att vara saklig, snarare än direkt känslosam, och det fanns hos honom ett drag av ironiker, som romantikern Gullin alldeles saknar.)

Jag föredrar de stycken på skivan (”Decent Eyes”, ”It’s True”) där arrangerandet får stå tillbaka för spelandet. De mer orkestrala låtarna fungerar sämre; stråkseptetten är inte fullt integrerad med jazzensemblen och hamnar på rytmisk efterkälke. Överlag – för svalt för min smak.

Skivan minns jag för övrigt inte hur jag kom över. Det är en originalutgåva, men den är ganska repig, vilket lär begränsa dess värde på andrahandsmarknaden.

Lars Gullin in ”action”.


20110609-225232.jpg

Neil Young, On the Beach (Reprise), 1974.
Betyg: Fyra och en halv.

Åtta sånger, tre av dem med ”blues” i titeln. Men låt oss börja med omslaget. Neil Young, i en rätt anskrämlig gul kavaj, har tagit av sig skorna. Han står med ryggen mot kameran och tittar ut över havet. Och vad är det mer han har vänt ryggen? Solstolarna gapar tomma, en ensam klädhängare dinglar under ett snett parasoll. En Cadillac ligger begravd i sanden; bara bakfenan sticker upp. Allt är gult, gult och fult. Och från en dagstidning, slängd på marken bredvid en ölburk, ropar rubrikerna krav på presidentens avgång. Skivtiteln är skriven i snirkliga bokstäver av Rick Griffin (han med Grateful Dead-logon) – en grafisk påminnelse om 60-talets drömmar. Men i övrigt är drömmen över – ja, jag behöver inte kontextualisera mer, det mesta ger sig självt. Det är 1974: oljekris och Nixon, spruckna hippieillusioner, droger och paranoia. Ni vet. Kanske vet ni också att On the Beach länge var svåråtkomlig på grund av att Young av någon anledning vägrade ge ut den på cd. I dag finns den på Spotify, förstås, men frågan är om den inte gör sig bäst på LP ändå. Bara i det formatet kan man titta in i konvolutet och upptäcka ett märkligt blommönster på insidan, som hämtat från de flagnade tapeterna i en gammal sommarstuga.

Kalla vindar blåser genom musiken. I titelspåret fladdrar moll9-ackord som vilsna fiskmåsar; ”the world is turning, I hope it don’t turn away”, sjunger Young, och hans spruckna, ljusa röst har aldrig låtit ensammare. Sedan har vi ”See the Sky About to Rain” – få sånger fångar väl bättre känslan av ett annalkande sommarregn (det är något med elpianon och regndroppar; jfr. ”Riders on the Storm”). Men så lyssnar jag på texten och blir lite irriterad: ”I was down in Dixie Land,
played a silver fiddle / Played it loud and then the man / broke it down the middle.” Narcissistiskt rockstjärnegnäll, idealisttårar över spilld mjölk. Gaska upp dig, för fan, vad har du att klaga över, liksom.

Men så exploderar skivan med ”Revolution Blues”, där apokalypsen kommer till Laurel Canyon och Young framträder som någon sorts omstörtande Charles Manson-Messias över en intensivt skramlande mollblues (andragitarren spelas av David Crosby – vars If I Only Could Remember My Name tre år tidigare förebådade mycket av stämningsläget på On the Beach). Det är en infantil låt, i mångt och mycket, men i rätt stämningsläge älskar jag den. ”Vampire Blues” attackerar oljeindustrin och tonar ut i ett underbart asymmetriskt gitarrsolo. I slutet av denna trasiga, ödsliga skiva kommer så ambulansen: akustiska åttaminuterseposet ”Ambulance Blues”, med vad som skulle kunna vara skivans motto: ”It’s easy to get buried in the past / When you try to make a good thing last.”

”Vad ska jag skriva om Neil Young”, frågade jag min fru. ”Boring old man”, svarade hon. Det kan ju vara ett politiskt korrekt ställningstagande; förvisso finns mycket spydigt att säga om babyboomergenerationens självmytologiserande. Men det struntar jag i – jag gillar Neil Young ändå och av de skivor jag har hört är det On the Beach jag gillar allra mest.


20110607-232614.jpg

Wild Man Fischer, An Evening With Wild Man Fischer (Bizarre), 1969.
Betyg: Ett, två, tre fyra och fem.

You’ve got me thinkin’ about the past, Frank … Tystnad. Nålen skrapar mot innerspåret. Efter fyra sidor med Wild Man Fischer lämnas jag med motstridiga känslor. Det här materialet är det upp till lyssnaren att sortera och arbeta sig igenom. Du börjar lyssna med ett brett leende på läpparna när Fischer med gränslös entusiasm gapar sig igenom sin signaturmelodi ”Merry-Go-Round” (”C’mon, c’mon let’s merry go, merry go, merry go round! BOOP BOOP BOOP!”). Och du slutar lyssna med en klump i magen efter att han inför studiomikrofonen gestaltat sitt livs historia (”I was committed to back-to-back mental institutions – I was raised with the fact that I was crazy, I was raised with the fact that I had to sleep with old men who pissed and shit in the floor …”) och avslutat med att släppa ut rösterna ur sitt huvud (”Yes, yes. No, no. Yes, yes. No, no. Yes, yes! No, no! Yes! yes! NO! NO! YES! NO! Yes yes yes, no no no, yes yes? Please, yes! No. Yes yes. No no no no no no no. They’re fighting each other, it’s like a disease, Frank!”).

Smaklös exploatering av en sjuk människa? Ja, så kan man förstås välja att höra An Evening With Wild Man Fischer, den dubbel-LP som Zappa gav ut på sitt bolag Bizarre 1969 efter att ha träffat Fischer när han sålde ”a new kind of song” för en dime på Sunset Strip. Fischer, en paranoid schizofreniker, sjöng för alla som ville lyssna, eller åtminstone alla som ville betala, med en obeskrivlig Kakmonsterstämma, buren av obesvarad kärlek till popmusiken och en genuin, och genuint tragisk, förhoppning om att en dag bli större än The Beatles. Det blev han nu inte, men väl en hörnpelare i en slags kanon av outisdermusik som också skulle kunna inkludera The Shaggs eller Tiny Tim.

Men The Shaggs var lustiga och gulliga (även om historien bakom musiken knappast var det) och Tiny Tim var förvisso en äkta kuf, men han odlade också sin kufiskhet högst medvetet. Hos Wild Man Fischer finns vare sig något förmildrande eller något beräknande: alla spärrar mellan livet och konsten (”konsten”) är borta. Vad var det Zappa såg? En ”idiot savant”, ett äkta freak? Säkert, men också ett korrektiv till hippieårens alla vackra människor. ”It is now time for the beautiful people like Donovan, Mickey Rooney, one of the Beatles to step aside because a growling savage has hurled himself from the precipice of the lava-stained ledgers of the Sunset Strip”, deklamerar überhipstern Kim Fowley i ett gästspel mot slutet av skivans första sida.

Vi hör Wild Man Fischer sjunga sina sånger i gathörn i dokumentära inspelningar, utsmyckade med Varèse-liknande slagverkseffekter av Art Tripp i studion. Folk stannar till och lyssnar, skrattar, fnissar, ropar ”YOU’RE INSANE” (till Fischers protester). Vi hör Fischer sjunga sina sånger oackompanjerat i studion. De är knäppa och roliga; art brut-doowop: ”Monkeys versus donkeys – brrrrrrrrrroooo!” Och de är läskiga (”Miss Jennifer Jones is lying dead on my porch, doont doo-doo doo-ooon!) Ett par gånger, alltför sällan, har Zappa gett honom ett fullt ackompanjemang att sjunga över – ”The Taster”, ”Circle”, skivans bästa låtar, betraktade som låtar.

Men denna skiva handlar inte om ”låtar”. Det är en dokumentär i ljud – fascinerande, underhållande, cynisk, skrämmande, förvirrad. Jag har bara skrapat på ytan, men ett åskväder närmar sig och jag borde sova.


20110606-223237.jpg

Kvartetten som sprängde, Kattvals (Gump), 1973.
Betyg: Tre och en halv.

Dagen till ära – en svensk skiva. Och inte vilken svensk skiva som helst, utan en proggraritet, ärvd i mint condition från min mammas kusin. Senaste exemplaret på Ebay gick för 175 dollar. Så det är knappt jag törs spela den. Men skivor, även sällsynta sådana, är till för att spelas. Så vad är det för musik som ryms på detta dyrbara stycke vinylplast?

Låt oss först konstatera att åtråvärdhet på samlarmarknaden är ett mått på sällsynthet och efterfrågan, och inte nödvändigtvis på musikalisk kvalitet. Flera av proggerans mest eftertraktade klenoder – Handgjort, säg, eller Charlie & Esdor – är, när allt kommer till kritan, mest tafatt flumrock. Och Kvartetten som sprängde är kanske inte heller särskilt märkvärdiga: en trio begåvade musiker (Finn Sjöberg på gitarr, Fred Hellman på orgel, Rune Carlsson på trummor) och en repertoar Santana-liknande instrumentallåtar – en del med ett trivsamt, Hammonddrivet jammande (”Andesamba”), andra skäligen menlösa (”På en sten”). Det mesta påminner något om Fläsket Brinner, vilket i min värld inte är en tveklös komplimang. Undantaget, och det är ett lysande undantag, är ”Gånglåt från Valhallavägen”, där den trehövdade Kvartetten verkligen får till det med en melodi som visserligen är tidstypiskt folkloristisk men ändå har samma sugande suggestionskraft som, säg, International Harvesters ”Sommarlåten” eller Hansson & Karlssons ”Lidingö Airport”. Titelspåret är inte så dumt det heller, och visar vilken underskattad organist Fred Hellman var (läser någonstans att han dog i förtid – tragiskt). Finn Sjöberg, å andra sidan, tycks det inte ha gått någon nöd på; han skulle sedermera spela med ABBA och Lill Lindfors.

Jag är glad att jag har Kattvals, men dess bruksvärde är inte sådant att jag skulle vara främmande för att inkassera dess bytesvärde, om familjekassan skulle sina.

20110606-223320.jpg


20110603-212718.jpg

Coleman Hawkins, The Hawk Flies High (Prestige), 1957.
Betyg: Fyra.

En jazzmusiker som Miles Davis får ständigt kritikerberöm för att han hela tiden förnyade sig. Nå, men Coleman Hawkins då? Från att spela med Fletcher Henderson på 20-talet, till att leda egna storband på 30-talet, till att gå över till mindre ensembler och faktiskt bidra till beboppens utveckling på 40-talet, till att spela med yngre musiker på 50-talet, och på 60-talet till och med gästspela på en så utpräglat modern, politiskt medveten skiva som Max Roach Freedom Now! – har vi inte där ett utmärkt exempel på en musiker som faktiskt kunde följa med sin tid, med kvalitetskänslan i behåll? (Hur det var med Miles kvalitetskänsla på senare dagar kan sannerligen diskuteras.)

Dessvärre är det väl så – och nu kommer jag att låta cirka 40 år äldre än jag verkligen är – att många yngre musiklyssnares kännedom om jazz börjar någonstans vid Kind of Blue. Nog med kulturkonservatism; här är The Hawk Flies High – en stilig 50-talsutgåva från Prestige. Ytan var alltid viktig för Hawkins: han var en man som gillade snygga kostymer och dyra vanor (och med det menar jag inte skäliga löner till bandmedlemmar). Till och med saxofonerna skulle glimra: ”I’ll make a frank confession to you”, sa han till Melody Maker 1934, ”when I buy a sax I’m always very impressed by the looks. That’s a fact, I like to strike the eye as smart and shining – that’s why I play a highly-burnished, gold-plated model with a lot of engraving. My present instrument has five platings to make it sparkle like it does.”

Så spelade han självklart med stil också – men inte stiliserat, utan robust och levande, själva essensen av swing. Denna inspelning är inget undantag. De övriga blåsarna – J J Johnson (trombon) och Idrees Sulieman (trumpet) – var båda omkring 20 år yngre än Hawkins, men sitter inte bara vid mästarens fötter. Enda gången stilarna möjligen skulle kunna kollidera är på Hawkins egen ”Sancticity”, som med sitt enkla, struttiga gospeltema tydligt kommer från en tidigare era, men även där fungerar det (man kommer att tänka på Mingus hyllningar till Jelly Roll Morton). Pianisten Hank Jones bidrar med den medryckande ”Chant”, medan Idrees Suliemans ”Juicy Fruit” har ett av skivans mest överraskande ögonblick när musiken stannar upp i ett utdraget, spänningsskapande, närmast abstrakt pianotremolo. Sådana detaljer går jag igång på. I övrigt – klassisk jazz, helt enkelt, och väldigt bra.


20110602-225211.jpg

Cecil Taylor, What’s New (Freedom), 1974.
Betyg: Fem.

När jag var yngre var jag lite rädd för Cecil Taylor; det fanns ingen musik som, utifrån beskrivningarna, verkade lika obönhörligt, avskräckande dissonant som hans. På fotografiet i Sohlmans Musiklexikon såg han så hård ut att det gjorde ont bara att titta på honom. Hur skulle då musiken låta? Och än idag är det oftast snarare respekt än kärlek jag känner för Taylor, det ska medges: hans musik är som ett berg som man inte riktigt orkar klättra över. Men när jag väl samlar mina krafter och ger mig upp dit – ja, då antingen överväldigas jag av upplevelsen, eller faller ned i ren utmattning.

Denna inspelning av en konsert i Köpenhamn 1962 har den lyssnarvänliga fördelen att den är gjord förhållandevis tidigt i hans karriär; det finns fortfarande stråk kvar av post-bop i artikulationen och det rytmiska samspelet. Musiken har en linjär rörelse, den är inte enbart en energiurladdning av furiöst klaviaturhamrande. Taylor framträder här i trioformat, med Jimmy Lyons på altsaxofon och Sonny Murray på trummor. Ingen bas, alltså, och det gör alls ingenting: Taylor är ju i hög grad en pianist som utnyttjar instrumentets dynamik till fullo. Ingen rädsla för de lägsta registren här inte. En basist hade bara stökat till det. Lyons har i sammanhanget lite av rollen som the straight man, medan Taylor och Murray är helt synkroniserade i sitt polyrytmiska, maximalistiska vanvett.

Vanvett, förresten – fel ord. Den här musiken vet vad den gör. Den kan verka sammanbitet seriöst, men lyssna ett tag till och du hör ett leende: det finns också en enkel, men grundläggande upprorisk glädje i slamret och larmet. När jag såg Taylor i Berwaldhallen 1997 reste han sig vid ett tillfälle från pianopallen. Han tassade runt över scenen och väste fram nonsensdikter. Publiken satt andlöst, respektfullt tyst. Så gick han fram till en av scendekorens stora pelare – och välte omkull den. Utan att röra en min. Nog visste han vad han gjorde. Men visste någon annan. Jag tror svaret, just då, egentligen var enkelt: han larvade sig. Puss på dig, Cecil, du får en femma.