#32 Paul Bley/NHØP
Paul Bley och Niels-Henning Ørsted Pedersen, Paul Bley/NHØP (Steeple Chase Records), 1973.
Betyg: Tre och en halv.
His undramatic music was focused in the piano’s middle octaves, and the summary of all these qualities is an art of understatement and of emotionality that ranges from hip to pretty to wistful: modest good manners raised to a world view (John Litweiler, The Freedom Principle: Jazz After 1958, s 231) Den pianist Litweiler kritiserar är Bill Evans, och hans kritik fortsätter med alla de musiker som fortsatte i Evans fotspår: Corea och Hancock, Gary Burton och framför allt Keith Jarrett. Romantiker och individualister, bunta ihop och slå ihjäl dom! Paul Bley borde höra hemma i denna skara, men han gör det inte riktigt: det finns för mycket av bebop och Thelonious Monk kvar i hans fraseringar, en modernistisk ryggradskänsla som hindrar honom från att smeta ut sina toner alltför mycket.
Det finns en välkomnande intimitet i dessa nio möten mellan pianisten Paul Bley och norske danske basgeniet Niels-Henning Ørsted Pedersen, som gör musiken lätt att tycka om, även under de stunder då de toner som faktiskt spelas kanske inte är världens mest spännande. Den sympatiskt samtalande tonen får god hjälp på vägen av den dokumentärt jordnära inspelningen: de båda instrumenten är fångade med klarhet och precision, men utan sentimentaliserande Eicher-eko. Bley växlar mellan flygel och elpiano, och tycks inte sällan ha mest roligt på det senare instrumentet, som om elektriciteten släpper loss lekfullheten och motar den alltför kostymklädda kammarjazzen i grind, medan Ørsted Pedersen aldrig låter sig reduceras till ackompanjatör: hans basgångar kliver runt och kommenterar fritt, alldeles självständigt. Båda musikerna har bop-bakgrund, och det blir som bäst ju mer extroverta de vågar vara; som sämst är det sömnigt, europeiskt och ”atmosfäriskt” – modest good manners raised to a world view.
Paul Bley kan när han vill – och det här klippet visar väl varför han spelar i en annan liga än Jarrett et al.
Filed under: Uncategorized | 2 Comments
The Planet Of My Dreams 
hm, NHÖP var dansk faktiskt (ursäkta besserwissertonen). skivan låter bra dock, ska se till att försöka få tag på den.
(för övrigt fattar jag inte hur man kan dissa Bill Evans, hans skiva Moonbeams är enligt mig en av de finaste jazzplattorna någonsin. traditionell, ja kanske, men också lyrisk, romantisk och med en alldeles egen typ av drömsk värme)
Tackar! Jag korrigerar den fadäsen.
Jag har heller inget emot Evans, från vad jag hört, så jag kan inte riktigt dela Litweilers analys, även om jag uppskattar hans polemiska schwung. Jarrett har jag däremot svårare för.