#30 Sparks – Indiscreet

02Sep08

Sparks, Indiscreet (Island), 1975.
Betyg: Fyra och en halv.

Konvolutets tre bilder placerar bröderna Mael i tre olika miljöer: framför ett kraschat flygplan på en typisk amerikansk förortsgata (Russell obekvämt halvliggande framför vraket, Ron bistert iakttagande med fedorahatten över ögonen); tillsammans med de tre bakgrundsfigurerna i bandet på någon uppenbart artificiell semesterort, under plast-palmerna, framför swimmingpool-kulissen – Russel till häst i full överklassmundering, Ron som den tillknäppte butlern; tätt intill varandra, i svartvitt, på parkeringsplatsen till något shoppingcentrum, i vita linnen och med varsin brun papperspåse i handen – de ser rakt in i kameran, Russell angelägen om möta vårt gillande, Ron bestämd och besvärad, med Hitlermustaschen som ett utropstecken i det gåtfullt sammanbitna ansiktet.

Musiken är likaledes en serie sinnrikt konstruerade tablåer. Sparks ikläder sig en ny kostym för nästan varje låt, förställer sig och provar ny poser – det är som att de testar tänkbara flyktvägar, nya riktningar som ska ta dem ut från det konstärliga dilemmat hur de ska gå vidare efter de båda tidigare skivorna Kimono My House och Propaganda – båda så oavlåtligt briljanta, två kreativa urladdningar i snabb följd. Indiscreet – Sparks tredje och sista skiva för Island, och den sista riktigt bra skivan innan Giorgio Moroder hjälpte dem på fötter igen – är kanhända inte lika otvunget genial och förlitar sig ibland på att färgstarka arrangemang ska göra hälften av jobbet, men den är ändå underhållande från början till slut: Ron Maels specialbegåvning är att skriva låtar som är koncisa, snabbtänkta, klatschiga och ändå helt jävla out there på något konstigt vis.

Här har vi ”Hospitality on Parade”, en magnifik sång – vilken melodi! – om den amerikanska nationens väg från en koloni under den brittiska kronan till ett nivellerat tjänstesamhället där ”the customer is king” (musikens växlingar mellan tonikan och dominanten avspeglar skickligt textens funderingar kring överordning och underordning). Och sedan, efter det, ”Happy Hunting Ground” – om att det var lättare att träffa tjejer när man gick i skolan – please let me back into school – en abrupt vändning från det regala till det pubertala (musikaliskt ligger det de föregående skivorna nära), och sedan vänder Ron Mael uppochned på hela världen och presenterar ”Without Using Hands” och jag vet inte vad den handlar om, men konstigt är det.

”Under the Table With Her” illustrerar de erotiska eskapaderna (eller vad det nu är som beskrivs?) med en kafékultiverad stråkkvartett; ”Looks Looks Looks” är en storbandspastisch, med Mary Hopkins i kören, och ”It Ain’t 1918” en hel liten novell om paret som insisterade på rätten att få fortsätta leva i det förgångna – till hela det framstegsinriktade samhällets förtret. Och så har vi ju ”Tits”, den berusade småbarnsfaderns klagan över bardisken: For months, for years, / Tits were once a source of fun and games at home / And now she says, tits are only there to feed our little Joe / So that he’ll grow.

Värt att notera är också att Indiscreet är skivan som gett namn åt Sveriges främsta pokerblogg. Själv hörde jag den första gången under en efterfest på Rickebacken i Uppsala för tio år sedan. Ron Maels lilla mustasch har förföljt mig sedan dess.

Loooks Looks Looks live när det begav sig.

Filed under: Uncategorized   |  4 Comments