Archive for the ‘Uncategorized’ Category

Christer Boustedt Quintet (Dragon), 1978. Betyg: Fyra En sorgligt bortglömd skiva från en musiker som, av Google att döma, idag främst är ihågkommen som mannen som gav Skrot-Nisse en röst och för en pytteliten biroll i Göta kanal. Ja, och så huvudrollen i Sven Klangs kvintett förstås – och den får han gärna vara ihågkommen […]


Lars Gullin, Portrait of My Pals, 1964 (Columbia). Betyg: Tre. Med material huvudsakligen komponerat i Köpenhamn klev Lars Gullin in i EMI Studio i Stockholm för att under två dagar i juni 1964 spela in Portrait of My Pals. Skivan var något av en comeback för den redan då tämligen härjade Gullin, som tillbringat åren […]


Neil Young, On the Beach (Reprise), 1974. Betyg: Fyra och en halv. Åtta sånger, tre av dem med ”blues” i titeln. Men låt oss börja med omslaget. Neil Young, i en rätt anskrämlig gul kavaj, har tagit av sig skorna. Han står med ryggen mot kameran och tittar ut över havet. Och vad är det […]


Wild Man Fischer, An Evening With Wild Man Fischer (Bizarre), 1969. Betyg: Ett, två, tre fyra och fem. You’ve got me thinkin’ about the past, Frank … Tystnad. Nålen skrapar mot innerspåret. Efter fyra sidor med Wild Man Fischer lämnas jag med motstridiga känslor. Det här materialet är det upp till lyssnaren att sortera och […]


Kvartetten som sprängde, Kattvals (Gump), 1973. Betyg: Tre och en halv. Dagen till ära – en svensk skiva. Och inte vilken svensk skiva som helst, utan en proggraritet, ärvd i mint condition från min mammas kusin. Senaste exemplaret på Ebay gick för 175 dollar. Så det är knappt jag törs spela den. Men skivor, även […]


Coleman Hawkins, The Hawk Flies High (Prestige), 1957. Betyg: Fyra. En jazzmusiker som Miles Davis får ständigt kritikerberöm för att han hela tiden förnyade sig. Nå, men Coleman Hawkins då? Från att spela med Fletcher Henderson på 20-talet, till att leda egna storband på 30-talet, till att gå över till mindre ensembler och faktiskt bidra […]


Cecil Taylor, What’s New (Freedom), 1974. Betyg: Fem. När jag var yngre var jag lite rädd för Cecil Taylor; det fanns ingen musik som, utifrån beskrivningarna, verkade lika obönhörligt, avskräckande dissonant som hans. På fotografiet i Sohlmans Musiklexikon såg han så hård ut att det gjorde ont bara att titta på honom. Hur skulle då […]