Archive Page 2
Fred Frith & Henry Kaiser, Who Needs Enemies?, Metalanguage (1983).
Betyg: Fyra.
Det tidiga 1980-talet var en fruktbar period för Fred Frith. Fri från Henry Cows rätt dystra, insulära avantrock kunde han pröva sin vingar som improviserande sologitarrist och som någon sorts lågbudget-popmusiker (Cheap at Half the Price – den är intressant, vi kommer dit), men framför allt som medlem i ett antal skiftande, kreativa konstellationer: powertrion Massacre (vars Killing Time är tamare än sitt rykte, men dit kommer vi också), skrammelensemblen Skeleton Crew (konceptet: tre enmansorkestrar), Art Bears (knepiga, atonala kommunistvisor) – och så denna duo med Henry Kaiser, som inleddes med 1979 års With Friends Like These, fortsatte med denna logiskt betitlade uppföljare från 1983 och sedan utmynnade i den, ska vi säga, problematiska supergruppen French Frith Kaiser Thompson …
Det är en annan historia. Nu är det alltså 1983. Skivbolaget har det tidstypiska namnet Metalanguage (det drevs av Larry Ochs, han från Rova Saxophone Quartet). Texten på etiketten är satt i sånt där tidigt digitalt Space Invaders-typsnitt (vad det nu kallas för). Och de båda avantgardegitarristerna tycks stortrivas bland studioleksakerna: av och till är det sequensade syntmarimbor och smattrande Linn-trummaskiner för hela slanten. Fast, det är klart, någon Quincy Jones-produktion är det ju inte: Who Needs Enemies? viker aldrig från de två egenskaper som karaktäriserar nästan all musik Frith var involverad i vid den här tiden – dels en hemmasnickrad småskalighet (ett progg-arv, lätt att föra vidare in i punk-eran), dels en kompromisslöshet kantighet (en svårartad beröringsskräck för det alltför insmickrande). Den senare egenskapen kan förstås lätt tangera ett sorts tvångsmässigt tvärtomtänkande, besatt av att hela tiden håna lyssnarens förväntningar på en bra melodi eller en dansant rytm – men här, hos Frith och Kaiser, finns en nyfikenhet på världen och en öppenhet för alla möjliga musikaliska intryck som håller den självgoda ”experimentalismen” stången. ”Everyday Objects”, heter ett stycke, och det låter som ett materialistiskt credo: de ljud som finns runtom oss, den vardagliga verkligheten, är denna musiks utgångspunkt och råmaterial. Därför hamnar den också på ett befriande avstånd från allt vad ”Konst” heter (något man inte kan säga om det som Frith pysslat med på senare tid).
Den klarar också barntestet: när Alex (ett och ett halvt) hör gitarrernas och trummaskinens motrytmer i ”The Golden Eighties” (klara Talking Heads-ekon) virvlar han runt, runt i rumnet. För visst är detta påfallande rytmisk musik – ibland trasig och ofta asymmetrisk, men alltid med åtminstone en fot på marken. Särskilt på skivans andra sida närmar sig basen (Frith, antar jag) närmast dub-liknande djup, medan gitarrerna är ömsom episkt atmosfäriska, ömsom in-your-face-konfrontativa. Överallt hörs spridda småljud, kringslängda som legobitar på ett lekrumsgolv. Och så, liksom för att visa att de kan, spelar de två Skip James-låtar raktuppochned på akustisk gitarr. Det blir en kontrast till de omkringliggande utflykterna i elektronik och polyrytmik, men också en påminnelse om musikens rötter – och att Frith faktiskt oftast är som bäst när han inte avviker alltför mycket från sin blues- och folkbakgrund.
Eftersom det inte finns några klipp med Frith och Kaiser fick det bli ett med Frith och Tom Cora istället. Året är dock rätt: 1983. Låten är för övrigt den turkiska folkmelodin ”Dere Geliyor Dere”, senare inspelad av Cora tillsammans med The Ex.
Filed under: Uncategorized | Leave a Comment
Mike och Kate Westbrook, London Bridge Is Broken Down (Virgin), 1988.
Betyg: Fyra.
Denna över två timmar långa ”komposition för röst, jazzorkester och kammarorkester”, fördelad på fyra LP-skivor och snyggt paketerad i en svart box, är löst strukturerad kring fyra geografiska platser (London, Prag, Wien, Berlin och Picardie) och sju litterära texter (en salig blandning), med någon sorts ambition att greppa hela den – hrrm – europeiska erfarenheten: det är Berlinmuren och det är första världskriget och det är allvarsamt, tungt och jobbigt, men kärleken övervinner allt till slut, och det är väl liksom budskapet, om man nu ska trivialisera vad som faktiskt är ett imponerande verk, genomtänkt och intelligent sammansatt. Goethes ”Nähe des Geliebten”, till exempel, med sina rader om den älskade som samtidigt är närvarande och frånvarande, får särskild lyskraft när den placeras i det konceptuella block som handlar om (”handlar om”) Berlin och muren, medan texter av Siegfried Sassoon (den rätt magstarka ”Blighters”) och René Acros (”Les Morts”) ger historisk resonans till avsnittet om Picardie (skådeplats för slaget vid Somme). Sådana ambitioner kollapsar lätt under sin egen tyngd, men makarna Westbrook låter till slut lekfullheten vinna över melankolin i en underbar plädering för den jordiska kärleken, mot den himmelska saligheten, hämtad ur den franska 1100-talsberättelsen ”Aucassin et Nicolette” (den äldsta texten, och den roligaste).
En annan anledning till att denna mastodont faktiskt kan röra sig är Mike Westbrooks musik. Ja, den är tungfotad och allt annat än uppsluppen, den är fylld av dissonanser och konflikter, men den lever. De givna skillnaderna i rytmik och frasering mellan kammarorkestern och jazzensemblen hade kunnat bli ett rejält black om foten (såsom det blivit i så många andra fåfänga försök att integrera dessa två musikaliska världar) men utnyttjas här som ett spänningsskapande element, där soloinpass (Peter Whyman och Chris Biscoe gör en del goda insatser) och försök att etablera någon sorts sväng hela tiden bryts mot orkesterns mörka, distinkt osvängiga harmonier. Det är intellektuell yuppie-jazz, institutionaliserad ”third stream” för 1980-talet, och det är alls inte så illa som det kanske låter.
”Lush Life” med paret Westbrook och Chris Biscoe, från något senare tillfälle.
Filed under: Uncategorized | Leave a Comment
#62 Freddie Hubbard – Extended
Freddie Hubbard, Extended (Phoenix), 1981.
Betyg: Två och en halv.
Tala om damning with faint praise: ”the music here is quite good”, skriver en Ken Hutson i baksidestexten till denna sällsynta live-LP med trumpetgeniet Freddie Hubbard. Jag trodde att syftet med en baksidestext var att haussa skivan och locka den potentiella konsumenten att välja just denna skiva bland alla andra, men så icke här. Hutson är uppenbarligen en ärlig man, för musiken är ”quite good”, men inte mycket mer. Med tanke på att det är Hubbard, är den rentav en besvikelse. Flera av mina favoritögonblick i jazzen är Hubbards förtjänst: trumpetsolot på Oliver Nelsons ”Stolen Moments”, till exempel, eller det tvärsäkert svängiga bost-pop-spelet som kontrasterar mot avantgarderiet på Bobby Hutchersons Components och Eric Dolphys Out to Lunch. Det är skivor som kan förändra ens liv; detta, å andra sidan, är en illa inspelad jamsession. Två låtar, 16 och 18 minuter vardera, båda konstruerade kring upprepade rytmiska latin-figurer, ibland medryckande, lika ofta statiskt och långtråkigt. Och även Hubbard blixtrar till stundtals är ljudkvalitén så rörig och murrig att precisionen går förlorad (ljudbilden lyfter fram Cedric Waltons entusiastiska pianokompande långt före solisterna, och det var väl knappast tanken).
Tre år senare, 1984, var Hubbard i bättre form.
Filed under: Uncategorized | Leave a Comment
#61 Henry Cow – Concerts
Henry Cow, Concerts (Compendium), 1976.
Betyg: Tre och en halv.
Vissa inom vänstern tror att den globala kapitalismens orättvisor bäst bekämpas med reformer. Andra hävdar att ett krävs ett revolutionärt parti som agerar massornas förtupp. Andra sätter sin tilltro till spontana utbrott av kravaller och social oreda. Och så har vi Henry Cow. Som såg lösningen i att bilda ett musikaliskt kollektiv, ställa sig på en scen bland en massa vardagsrumslampor och spela fagottsolon i 13/8-takt. Arise workmen and seize the future, manade Dagmar Krause, med teutonisk tordönsstämma till Messiaenskt klingande pianoackord. Ja, de är lätta att göra sig lustiga över, Henry Cow – men få grupper lyckas övertyga utifrån så absurda premisser. För spela deras skivor (deras produktion är förhållandevis liten och håller en jämn kvalitet), och deras estetiska/politiska syntes framstår plötsligt som fullkomligt självklar och trovärdig. Den första sidan av dubbel-LP:n Concerts sammanfattar ungefär vad bandet var kapabelt till, och det vill inte säga lite: Brechtsk agitprop, Canterbury-progg, fri improvisation, Zappa-liknande knöligheter och, faktiskt, en behövlig gnutta brittisk pastoralism (den kluddigt tecknade fåraherden som i godan ro sitter och läser en bok på skivans baksida ska nog inte ses ironiskt: i hela Henry Cows produktion finns ett stråk av romantisk, brittisk anti-industrialism). Sida två dokumenterar delvis ett framträdande tillsammans med Robert Wyatt: här är det enbart versionen av ”Little Red Riding Hood Hit the Road” (från Rock Bottom, skivan jag alltid återkommer till) som tränger igenom den dåliga ljudkvaliteten. Resten av Concerts upptas av improvisationer, och här får Henry Cow problem, för även om de var tidigt ute med att använda frijazztekniker inom en rockkontext var de egentligen aldrig några särskilt bra improvisatörer. Åtminstone inte tillsammans. För visst har Fred Frith, liksom Tim Hodgkinson, senare gjort improviserade storverk på egen hand, och även här kan man ibland höra honom bryta loss med lite Jerry Garcia-liknande gitarrspel, men på det hela taget är det som att det kollektiva arbetssättet här enbart resulterar i en trögflytande massa av slumpmässiga klanger.
CHARON THE UNBORN! Dagmar Krause och hennes kamrater gör sin grej.
[Visst är det hemskt att ha en eftersatt blogg? Det är lite som att ha ett husdjur som man aldrig matar och som hela tiden sitter i ett hörn och tittar anklagande på en. Jag funderar lite på att övergå till mer ordinärt bloggande, där vinylprojektet kan bli ett återkommande inslag, men vi får väl se. Det är ju det här med tid, ork och familjeliv också.]
Filed under: Uncategorized | 3 Comments
Don ”Sugarcane” Harris, Sugarcane (Epic), 1970.
Betyg: Tre och en halv.
En förnöjt fiolspelande gräshoppa (sittande på en gungstol, iklädd trasiga basketgängor) ackompanjerar en bisarr scen där ett fult troll rider på en slemmig jordglob, bestucken med knivar, som katapulteras från dörröppningen ”OBLIVION” ut i universum. Gräshoppans ena känselspröt perforerar Saturnus; ur dess ena öga skjuter en metallisk droppe i riktning mot två ögonlösa hundfigurer. Ja, Grateful Deads huskonstnär, undergroundtecknaren Rick Griffin, har sannerligen försett Sugarcane Harris debut-LP i eget namn med en anslående illustration. Och fortsätter man att granska konvolutet tycks även musiken båda gott: Los Angeles r’n'b-kung Johnny Otis har producerat, och arrangerat tillsammans med sin då blott 17-årige son, underbarnet Shuggie Otis (du har hört hans ”Strawberry Letter”). Sugarcane Harris själv hade redan en gedigen karriär bakom sig: först som ena halvan av förträffliga rock’n'roll-duon Don & Dewey (”Jungle Hop”!), sedan som bluesviolonist, med gästspel hos John Lee Hooker och Frank Zappa på meritlistan. Givet allt detta är det lite av en besvikelse att Sugarcane inte är bättre än den är – det vill säga ganska bra.
Sugarcane har en hård, konfrontativ röst: inga mjuka Marvin Gaye-stämmor, här inte. Och hans fiolspel är underbart, om än lite underexponerat just på denna skiva (han skulle komma att göra mer utpräglat jazziga inspelningar senare på 70-talet, som måhända visar hans talang bättre, men som också saknar direktheten i det r’n'b/funk-format han här befinner sig i). Kanske blev han aldrig bättre än när Zappa släppte honom lös i en version av Little Richards ”Directly From My Heart To You” på Weasels Ripped My Flesh (1969); i jämförelse är en del av låtmaterialet här lite rutinartat och oinspirerat, även om ”Yours Eternally” har ett mörkt, bluesigt sväng, ”A Little Soul Food” är en catchy hyllning till den afroamerikanska matkulturen, och ”Funk and Wagner” faktiskt lever upp till sin titel.
Sugarcane jazzar loss i en låt från en helt annan skiva.
Filed under: Uncategorized | 3 Comments
#59 The Ventures – Hawaii Five-O
The Ventures, Hawaii Five-O (Liberty), 1969.
Betyg: En och en halv
Idrott var inte mitt favoritämne på mellanstadiet (och skulle aldrig komma att bli det senare under min skolgång heller). Det enda jag såg fram emot var uppvärmningen: själva aktiviteten – att springa gympasalen på Ekbergaskolan runt, runt, runt – var tråkig, men musiken gjorde det uthärdligt. Det var alltid samma låt, vecka efter vecka: That’s What I Like med brittiska noveltygruppen Jive Bunny & The Mastermixers – ett medley av 50- och 60-talshits, som inleddes med temat från ”Hawaii Five-O”. Jag älskade den melodin, med dess exalterat heroiska blåsriffs och stressade storband-möter-surfrock-beat. Och det gör jag än, vilket väl förklarar varför jag någon gång skaffat mig denna LP. ”Hawaii Five-O” inleder, men när dess knappa två minuter är över tvingas lyssnaren uthärda 10 andra spår – mestadels MOR-nonsens, tidens mer slätstrukna popdängor omarrangerade för trött instrumentalrockgrupp och oinspirerad studio-orkester. Ok, ”Theme From a Summer Place” har som vanligt en kitschig charm, och men i övrigt är detta musik som man måste anstränga sig väldigt, väldigt mycket för att komma ihåg något av ens sekunderna efter man hört den.
Filed under: Uncategorized | Leave a Comment
#58 Jimi Hendrix – Radio One
Jimi Hendrix, Radio One (detaljer otillgängliga)
Betyg: Otillförlitlig fyra
Ni trodde kanske att detta projekt hade gått och dött? Icke då! Men dess förutsättningar har förändrats. Förrådet ur vilket dessa LP-skivor fiskas upp har fyllts med ännu mer bråte: för att komma fram till vinyltravarna måste man nu forcera ett gammalt dragspel, en korg full med garn, en hink med lego (utan lock – den hotar att närsomhelst tippa över och täcka golvet med bitar), en kasse med ETC-nummer från 80-talet, otaliga cd-skivor, och, som sista hinder, en rulle hönsnät. Dessutom funkar inte lampan längre och man får treva och kliva i mörker. Det var alltså med fara för mitt liv som jag begav mig in för att leta rätt på denna Hendrix-LP, som var den sista jag spelade innan projektet tog sin senaste paus. Och inte hittade jag den heller. Jag hade verkligen behövt spela den igen för att kunna formulera något intelligent: Hendrix har jag aldrig tagit till mig, och det är säkert mitt fel, mer än hans, men jag är skamligt renons på det mesta han producerat. Dessa radioinspelningar från hans genombrottsår minns jag som opolerade, ivriga och självsäkra – Hendrix som popstjärna, mer än gitarrvirtuos eller studioexperimentatör, förvisso, men ändå än rätt upphetsande dokumenation av en musiker som slår fast sin nyfunna auktoritet. Men be mig inte vara mer specifik än så.
Filed under: Uncategorized | Leave a Comment
Scritti Politti, Songs to Remember (Rough Trade), 1982.
Betyg: Tre.
Scritti Polittis första LP kom fyra år efter singeldebuten, den lysande ”Skank Bloc Bologna”, och behåller något av den kollektivistiska, icke-kommersiella fasaden: musikerna är angivna bara med förnamn, paketeringen är blygsamt färglös, skivbolaget heter fortfarande Rough Trade – men i en liten svartvit bild på skivans baksida sitter en popstjärna och vill komma ut: Green Gartside, en gång medlem i Cardiffs ungkommunister, har tröttnat på squat-leverne, dissonant postpunk och fejkad kollektivism. Gartside skickade Scritti Polittis tidiga inspelningar till Chris Cutler i Henry Cow, och fick ett snorkigt svar tillbaka: ”tror inte att du kan något, lämna detta till de riktiga musikerna”. Så det musikaliska vänsteravantgardet avfärdade honom; han kunde inte bli Robert Wyatt, nu får han bli Michael Jackson i stället, om än fortfarande med Althusser under armen. Hela Songs to Remember kan höras som Gartsides avsked till den renlärigt revolutionära politik han tidigare bekänt sig till. ”Still support the revolution”, sjunger han i ”Jacques Derrida”, men man tror honom inte riktigt. Puritanismen avfärdas till förmån för begäret och lekfullheten. ”With his hammer and his popsicle”, som det heter i inledande ska-färgade, Nietzsche-citerande ”Asylums in Jerusalem”. Eller:
The weakest link in every chain
I always want to find it
The strongest words in each belief
Find out what’s behind it
Politics is pride too
Vagaries of science
She left because she understood
The value of defiance
”The ‘Sweetest Girl’” (glöm inte citattecknen) är den bästa låten på Songs to Remember, därtill en låt som en gång, i en egen stund av politisk desillusion, betydde något för mig. Det gör den inte längre, inte på samma sätt, men jag älskar fortfarande den fallande melodin, den mångtydiga texten, orgelslingorna och det atonala keyboardklimaxet (det är Wyatt som gästspelar – och som nästintill återskapar solot i ”Sea Song” från Rock Bottom). Och så har vi ju ”Jacques Derrida”, med feluttalat namn och allt: en riktig röra -snabbfotad Simon & Garfunkel-pop, plötliga discoinfall, ett väldigt blåögt försökt att rappa – med en lika fragmentarisk text, tidstypiskt namedroppande (”I’m in love with a Jacques Derrida / Read a page and know what I need to / Take apart my baby’s heart”) i sitt försök att analysera motstridiga känslor: politik och revolution kontra flärd och glamour – där Gartside till slut bestämmer sig för att det går bra att både ha kakan och äta den, för den här gången i alla fall.
Detta är låtar att minnas. Men här finns också låtar man snabbt vill glömma: det självupptagna rabblandet i ”Lions After Slumber” (referensen till Shelleys ”The Masque of Anarchy” till trots), den smöriga, saxofonindränkta tretaktaren ”A Slow Soul”, försöket att göra någon sorts Prince-soul i ”Sex”, de heltigenom motbjudande ”Rock-A-Boy Blue” och ”Gettin’ Havin’ & Holdin’”. Scritti Polittis musik är intelligent, men frustrerande ojämn, och, trots att den är späckad med så många referenser och idéer, med en kvardröjande känsla av tomhet.
”The ‘Sweetest’ Girl” – Scritti Polittis bästa – och en höjdpunkt på NME:s legendariska C81-samling.
Filed under: Uncategorized | 2 Comments
Sparks, 2 Originals of Sparks (Sparks / A Woofer In Tweeter’s Clothing), Bearsville (1975).
Betyg: Tre och en halv.
Visserligen finns det spår på dessa två ungdomsverk som bröderna Mael valde att inte utforska vidare – 60-talspsykedeliska ”Fletcher Honorama”, till exempel, eller den experimentlystna kuriositeten ”Biology 2″ – men överlag är det anmärkningsvärt hur färdigbakade de låter redan här och hur konsekventa de varit under hela sin karriär: en låt som ”Wonder Girl” hade kunnat platsa på vilken som helst av deras skivor, över loppet av 35 år. Alla ingredienserna finns redan på plats: Russell Maels älskvärt affekterade falsett, de insmickrande popmelodierna, och texternas gåtfullt betraktande, novellistiska karaktär – Ron Mael verkar alltid skriva låtar om någon annan än sig själv, aldrig beredd att lätta på masken för att släppa fram sina egna känslor. Och lika bra är väl det.
Sparks, den Todd Rundgren-producerade debuten, balanserar hela tiden mellan rock och camp – en balansgång som tas till sin spets i covern av Sound of Music-klassikern ”Do Re Mi” på andra skivan: sällan har väl brödernas showtunes-ambitioner varit tydligare än här, deras vilja att inordna sig i en klassisk amerikansk låtskrivartradition – kombinerat med deras deras totala och välgörande oförmåga att faktiskt inordna sig i någonting över huvud taget (de är ju inte riktigt kloka): den här spänningen mellan, å ena sidan, att vilja tillhöra den kommersiella mittfåran men att vara för konstiga för att få plats, å andra sidan att faktiskt bemästra popmusikens vinnande fundamenta, men inte vilja ”sälja sig”, kompromissa med sin integritet, osv – tja, jag vet inte vad som bäst beskriver dem? Bra är det hur som helst, i alla fall ibland – vissa låtar misslyckas med att sälja in sig (intetsägande ”Slow Boat”), andra är exempel på idéer som de skulle komma att utföra bättre senare (”Big Bands” är en blek föregångare till ”Looks Looks Looks”). Bäst av allt blir det på Woofer in Tweeter’s Clothing med den blodisande gothrockaren ”Moon Over Kentucky” (vars kyrkorgel-outro förebådar ”As I Sit Down to Play the Organ at the Notre Dame Cathedral” på Hello Young Lovers 34 år senare).
Sparks framför ”Do Re Mi” någon gång på 2000-talet, och Russell visar att rösten, om än inte klädsmaken, är intakt.
Filed under: Uncategorized | 2 Comments
Ravi Shankar, Three Classical Ragas (His Master’s Voice), 1956.
Betyg: Fyra.
Detta var en av de skivor som först introducerade den indiska klassiska musiken för en västerländsk publik – och bara det gör den intressant som en kulturhistorisk händelse. Shankar, vackert avfotograferad av Walter Hanlon på skivomslaget, har själv skrivit den informativa baksidestexten – en text som lästes flitigt (mitt exemplar har understrykningar och kommentarer i blyerts från någon tidigare ägare), och som säkerligen lade grunden till många västerlänningars förståelse av musiken. Indian music is modal by nature, skriver Shankar, and though harmony may be present in its simplest form, it is inherent, rather than deliberate. For the better and finer enjoyment of Indian music, Western audiences should forget about harmony and counterpoint or the mixed tone colors which may be considered the prime essentials of a symphonic or similar work, and relax rather in the rich melody and rhythm, and with the exquisitely subtle inflections through which the atmosphere of a Raga is built up. Det är förstås en utgångspunkt, och ingen orimlig sådan, men det är också lätt att höra att många av de som intryck av Shankar i väst (minimalister och modaljazzare och allt vad det nu kunde vara) tenderade att lägga alltför stor vikt vid det där med ”atmosphere”, och glömma ”rich melody and rhythm”. För visst finns det en mystik i denna musik, men också en materialism, en fysikalitet: det går aldrig att glömma att musiken framförs av människor i realtid.
Första sidan tas upp av ”Raga Jog” – skivans stora behållning, med en jor som glöder mörk och melodisk: Shankar lägger vid ett tillfälle ned allt finlir för att bara växla i sitarens mörkaste register mellan tonikan och molltersen – och man kan höra hundratusentals framtida hippieöron öppnas. Resten av ragan utför han med bravur, om än inte med den ekvilibristiska pregnans som på den Londoninspelning jag recenserade häromveckan. Över huvud taget är det en påfallande dämpad Shankar som framför dessa tre ragor – lite tillbakadragen och blygsam, än så länge ovillig att på allvar kliva fram i rampljuset. De två ragorna på skivans andra sida hade båda behövt var längre för att verkligen komma till sin rätt: ”Raga Ahir – Bhairav” passerar rätt obemärkt förbi. ”Raga Simhendra-Madhyaman” har stunder av märklig briljans (och en osedvanlig entusiastisk entré från tablaspelaren Chatur Lal i början av gat) – men avklingar alltför snabbt, ett offer för formatets begränsningar.
Filed under: Uncategorized | 1 Comment
