#98 Jimmy Rushing’s All Stars – Going to Chicago

13Jul11

Jimmy Rushing’s All Stars, Going to Chicago (RCA/Vanguard), 1974.
Betyg: Tre och en halv.

Jimmy Rushing (1901-1971) lärde sig sjunga blues och jazz i en tid då mikrofoner inte var standardutrustning i konsertlokalerna. Med mikrofonen kom croonern – försök tänka er Sinatra över ett storband utan förstärkning – men sådana som Rushing var tvungna att ta till verkliga brösttoner för att höras. Så var han stor, inte bara till omfånget (“Mr Five-By-Five”), utan också i rösten, och försvarade sin plats i Count Basies orkester. Denna skiva fångar honom i New York, 53 år gammal, med ett gäng övervintrade swingmusiker under ledning av saxofonisten Buddy Tate (en annan Basie-veteran), och med den vokala styrkan i behåll. Överlag handlar det om blueslåtar, och även om handlaget understundom är väl formelmässigt är det rolig lyssning mest hela tiden. Den föga feministiska “I Want A Little Girl” kan jag vara utan, Henderson Chambers trevliga trombonsolo i promenadtakt till trots, men “How Long, How Long Blues” är magnifik, särskilt när Rushing tar ner tempot på slutet, och pryds av ett värdigt bluespianosolo av Sammy Price. Överhuvudtaget är det sympatiska samspelet mellan Rushing och sjumannabandet den verkliga behållning – lyssna, till exempel, på Pat Jenkins trumpet i början av “Boogie Woogie (I May Be Wrong)”: just så ska en slipsten dras.