#94 Claude Debussy – Préludes 1+2

17Jun11

Claude Debussy, Préludes 1+2 (Deutsche Grammophon), 1974.
Betyg: Fyra och en halv.

Debussy skrev sina två böcker med tolv preludier vardera (publicerade 1910 respektive 1913) i sin högborgerliga villa på Avenue du Bois de Boulogne, Paris, med en trädgård han gärna pysslade om och med en järnväg alldeles utanför ett av fönstren. Trädgården går måhända att höra i musiken (där klanger och dofter bärs av aftonvinden och månen lyser över altanen); att höra spår av järnvägen är svårare: Debussys värld är en värld av salonger, sensualism, fin-de-siècle – modern, ja, men ändå isolerad. Adorno kritiserade hans “kulinariska” drag och menade att han saknade ett dialektiskt förhållningssätt till sitt musikaliska material, och det stämmer onekligen att hans musik handlar mindre om tematisk utveckling och mer om att dröja kvar och borra sig ned i klangerna och harmonierna, men det stämmer också att hans sätt att behandla dessa klanger och harmonier i allra högsta grad var – för att använda ett slitet men ändå adekvat ord – radikalt, med ett tonspråk i tonalitetens utmarker, och inte sällan långt bortom dem. Det finns ett improviserat drag i hans musik, som om han lekte sig fram till de där gudomliga ackorden. Men för att uppnå denna improviserade effekt krävdes förstås en grundlig formmedvetenhet. Hans musik är alltså allt annat än formlös, men formen tycks växa organiskt ur tonförrådet. (Att höra hur harmoniken pekar framåt mot jazzen är inte svårt; det har alltid funnits en impressionistisk jazztradition, från Bix Beiderbeckes “In a Mist”, över Duke Ellington, fram till Gil Evans, och så vidare.)

Här har vi 24 pianostycken och i dem 24 musikaliska världar, som var och en, mer eller mindre, definierar sin egen form. Visst är det ofta diffust och opiatiskt – så där som man föreställer sig att Debussy ska låta – men det finns också ett påfallande drag av Lizstsk virtuositet, som kanske förvånar den som inte är närmare bekant med Debussys pianoverk (han var, enligt alla uppgifter, en formidabel pianist, och ett av de ögonblick i musikhistorien man gärna skulle ha velat bevittna är när Debussy och Stravinsky fyrhändigt spelade pianoreduktionen av Våroffer). Än mer oväntad är möjligen den dragning åt det burleska som finns i stycken som “Minstrels”, med sina cirkusstämningar, och den sarkastiska “General Lavine, eccentric”. Och “La Sérénade interroumpe” är en ren humoresk: en emulering av en flamencogitarrist som frustrerat slår på strängarna när han gång på gång avbryts i sin serenad.

Det är de drömska styckena som dröjer sig kvar. Som “Des pas sur la neige” – som kontrasterar klanger i pianissimo över en ledsam upprepad figur i basen – eller, självklart, “La Cathédrale engloutie”, där ljudet av sjunkna kyrkklockor stiger från havets botten: Debussy på sitt mest mystiska och majestätiska humör. Den andra boken preludier accentuerar dissonanserna och ökar spänningen: “Brouillards” bärs fram av envetna kvintoler och lägger olika tonarter över varandra i ett riktigt sammelsurium. I “Feuilles mortes” överraskas vi, för ett par sekunder, av ett krautrockigt basostinato, och kanske tränger ljudet av de framrusande tågen på Paris järnvägar fram genom lövverken i Debussys villaträdgård, trots allt.

Postat i:Uncategorized   |  3 kommentarer