#74 Ted Gärdestad – Ted

13Nov09

Ted Gärdestad, Ted (Polar), 1973.
Betyg: Två och en halv.

Nu tar vi ett rejält kliv ut ur min estetiska bekvämlighetszon av avantjazzare, bluesgubbar och turkiska klarinettister för att istället konfrontera en av Kristiinas mammas gamla skivor: den blott 17-årige Ted Gärdestad, som osäkert blickar ut från omslaget med gitarren slängd över axeln, naturligtvis fotograferad av Bengt H. Malmqvist. Det hade vid denna tid nämligen utgått ett påbud att alla kända svenska artister skulle fotograferas av Bengt H. Malmqvist. Vänd på skivan, och vem finner vi där om inte den ständigt bortglömde textförfattande brodern Kenneth Gärdestad, iförd svart läderrock med gigantisk pälskrage över en vit stickad polotröja. Med armarna i kors ser han redan lite bitter ut. Slår vi sedan upp skivkonvolutet kan vi beskåda ett gäng stämningsbilder från inspelningsstudion. Här har vi den, den svenska studioeliten: Benny Andersson, listigt förklädd till Robert Wyatt, bakom pianot, Björn Ulvaeus som begrundar mixerbordet medan ljudteknikergeniet och lustigkurren Michael B. Tretow avnjuter en pipa. Här en glatt trummande Ola Brunkert (eller är det Roger Palm?), där Mike Watson med bas och studiohörlurar. Men det fattas någon! Det kan inte vara möjligt! Var är … jo, DÄR står Janne Schaffer, i samspråk med en ivrigt gestikulerande Ted Gärdestad. Bilden av svensk mainstreampopproduktion cirka 1973 är komplett. Invid detta tidstypiskt dokumentära fotomontage har vi en text av Kenneth: Ted har alltid varit spontan och öppen och att han ibland är lite i spralligaste laget tror jag hans lärare skriver under på. Samtidigt är han lite osäker, sökande, och full av gömda känslor, som han uttrycker på sitt eget sätt … Och så vidare. Ja, det är lite genant, och så upplever jag också Ted Gärdestads musik. Som lite genant: Steg upp på morgonen innan din dag var riktigt vaken / woowow vilken härlig dag / smög mig på knä till sjön för att få se dig bada naken Jag måste nästan tvinga mig själv att höra vidare. Det är något med kombinationen av valpigheten, den ljusa stämman och det fullständigt öppna, ogarderade tonfallet som jag inte riktigt kan hantera, om jag ska vara ärlig. Lika svårt har jag för den jolmiga naturlyriken på vissa … Här somnade jag över tangentbordet sent i går kväll. När jag nu återupptar skrivandet dagen efter måste jag radera flera rader med bara blanksteg – vilket väl är ungefär hur jag känner inför denna skiva just nu. HUR SOM HELST: ”Jag ska fånga en ängel” är en bra låt. Vi kanske ska nöja oss med det?

Filed under: Uncategorized   |  5 Comments