Augustus Pablo, King Tubbys Meets Rockers Uptown (Clocktower), 1976.
Betyg: Fyra.
”Dub” kommer från ”doubling”, den inom den jamaicanska musiken så vanliga, och synnerligen kostnadseffektiva, praktiken att bygga ett oändligt antal nya låtar utifrån ett befintligt bakgrundsspår. Normalt läggs ett nytt sångspår över det gamla kompet. Men vad händer om sången – det som normalt definierar en poplåt – plockas bort, basen och trummorna, det primala fundamentet, skjuts fram i förgrunden, och allt annat utanpåverk – blåsslingor, gitarrackord, pianoklink, röster – bara dyker upp som främmandegjorda fragment? Låten presenteras i en sorts drömversion, där vanställda rester av dess vakna liv fladdrar omkring i ett subliminalt mörker av avgrundsdjupa basgångar. King Tubby, sägs det, uppfann dubben av en slump, genom en olyckshändelse i studion, men kom att utveckla denna – tekniskt sett förvånansvärt primitiva – studiomanipulation till en skön konst av ekon, fördröjningar och förskjutningar. Dubben tillkommer alltså vid mixerbordet, något som fått vissa kritiker att dra på stora postmodernistiska växlar: Dub music, reggae’s great technological mutant, is a pure artifact of the machine, and has little to do with earth, flesh, or authenticity, skriver till exempel Erik Davis. Men att kalla dubben utomkroppslig är ett märkligt sätt att beskriva en musik som känns ända in i märgen. Ja, den är spöklik och hallucinatorisk, men manifesterar också kraftfullt att ljud faktiskt är en fysisk kraft.
Här är då King Tubbys Meets Rockers Uptown. Den var en given hipster-accessoar när jag köpte den för en tio år sedan. Men framför allt är det en väldigt bra skiva. Jag tröttnar aldrig på att höra Augustus Pablos melodica, som här blir än mer effektiv av att utnyttjas förhållandevis sparsamt. Men när vinden väl blåser genom dess metalltungor frambringas de sköraste, vackraste toner – även om de snart klingar ut i bandeko, blir ännu en av dessa ljudskärvor som far in genom den ena stereokanalen och ut genom den andra.
Filed under: Uncategorized | 2 Comments
Det här är nästan spooky. Varje söndag har jag dub hela dan, för min granne på Spitalfields Market, Greg, har det på iPodlådan från morron till kväll, alltmedan han serverar stans godaste Jamaican patties: välj mellan jerk chicken, saltfish, curried lamb, eller sötpotatis, bara två och en halv pundare, suveräna. Älskar musiken, älskar han patties.
Nu längtar jag till London.