#70 Ronald Shannon Jackson and The Decoding Society – Barbeque Dog

06Nov09

barbequedog

Ronald Shannon Jackson and The Decoding Society, Barbeque Dog (Antilles/Island), 1983.
Betyg: Fyra och en halv.

Den musik Ronald Shannon Jackson gjorde med sin grupp Decoding Society är, för mig, ett av de stora oinfriade löftena från 1980-talet. Jag hade så gärna velat att det var detta – snarare än, säg, Wynton Marsalis eller John Zorn eller valfritt ECM-sömnpiller – som blev jazzens framtid, men få artister, om några, har tagit vid efter den serie extraordinära skivor Jackson släppte under decenniets första hälft. Därefter tycks även hans egen karriär ha ebbat ut. Och de andra? Melvin Gibbs har väl blivit någon sorts stjärnbasist, gitarristen Vernon Reid blev rockhjälte ett litet tag i Living Colour, men Zane Massey (saxofonist) är knappast ett namn som hörs särskilt ofta, och trumpetaren Henry Scott, som spelar så otroligt distinkt här, vad hände med honom? Inte ens Google vet.

Nåväl. Musiken finns ju kvar, ännu laddad med möjligheter. Och även om man förstås kan spåra dess rötter tillbaka till Ornette Coleman (Jackson spelade på odödliga Dancing In Your Head och senare även med Prime Time) låter den fortfarande olikt allt annat. Jag vet inte riktigt var särarten ligger. Möjligen i hur Ronald Shannon Jackson lägger sina melodier på sträckbänken och drar ut dem i långa linjer över en hyperaktiv bakgrund. Eller så är det just den där hyperaktiviteten som är grejen: gitarren spelar något, trummorna något annat, trumpeten improviserar – ingenting händer utan att något annat händer samtidigt. Även om instrumenten rör sig i egna banor, löper de alltid samman till slut på något sätt, åtminstone rytmiskt. För mitt i allt det aviga är det samtidigt tight och funkigt, och därmed liknar musiken varken den amerikanska frijazzens energi-extaser eller den europeiska improvisationens svärmar av småljud.

Jackson beskrev en gång hur ett av hans stycken växte fram ur Rembrandts Nattvakten – ”a street scene, of all the night people – from the midget to the prostitutes to the barkeeps to the guards of the city to the prominent counts, even a little drummer boy, all the people who hung out. You look at that painting and vicariously you’re there.” (Citerad i Litweilers The Freedom Principle.) Myllret i Jacksons musik är detsamma, ett myller av individuella, men ändå samstämmiga röster.