#69 Howlin’ Wolf – Howlin’ Wolf
Howlin’ Wolf, Howlin’ Wolf (Chess/Vogue), 1976.
Betyg: Fem.
Att Howlin’ Wolf har en STOR röst är förstås en klyscha. Icke desto mindre är det sant. Lyssna på honom och du kan inte annat än övermannas. Här har vi en artist som så självklart ställer sig själv i centrum och upptar hela rummet med sin närvaro, utan att be om ursäkt. Här har vi en röst som på sitt sätt är ett lika extremt instrument som Jimi Hendrix gitarr, lika modernistiskt överrumplande som Albert Aylers saxofon. Han var förstås bluesman från topp till tå, men det finns också något hos honom som går bortom bluesen, ut i det okända. Så är hans värdigaste efterträdare inte Yardbirds eller Stones eller något av de andra otaliga rockband som spelade in hans låtar, utan Captain Beefheart. Lyssna på ”Back Door Man” i original, och du vill aldrig höra The Doors igen.
Detta är en franskpressad samlings-LP (dubbel), uppenbarligen rätt sällsynt (30-40 dollar på olika samlarsajter), utgiven strax efter Howlin’ Wolfs död och försedd med ett märkligt, rätt fult tecknat omslag där bluesikonen leende sätter sig i ett propellerplan, med nosen riktad upp mot kvällshimlen. Med inspelningar gjorda mellan 1951 och 1965 får man ett hyfsat tvärsnitt av den del av hans karriär som etablerade hans storhet – inga jamsessions med brittiska babyboomers, inga spår från den uppenbarligen rätt missriktade ”psykedeliska” This Is Howlin’ Wolf, bara en hel rad klassiker.
Runnin’ like my life is at stake, sjunger han, i speedade ”Down in the Bottom”, och det är precis så det låter, i nästintill varje låt – som om det gällde livet. Och gäller det inte livet, så gäller det i alla fall sex (det inte särskilt fördolda temat för de flesta av låtarna). Eller åtminstone en riktigt bra fest. Som i ”Wang-Dang Doodle”, där allsköns kreti och pleti ska bjudas in – Tell Automatic Slim , tell Razor Totin’ Jim / Tell Butcher Knife Totin’ Annie, tell Fast Talking Fanny – till en av allt att döma suspekt tillställning: When the fish scent fill the air, there’ll be snuff juice everywhere.
Musiken är ofta reducerad till det minimala: inte sällan består den bara av ett upprepat riff, utan ackordväxlingar, som i ”Smokestack Lightnin’” och ”Spoonful”. Det gör bara att fokus än mer hamnar på Howlin’ Wolfs röst, och hur den liksom befinner sig både utanför och inuti ackompanjemanget – han kommer och går som han vill över taktstrecken, burdust mästrande, ondskefullt väsande, som om själva stämbanden försetts med distpedal.
1966.
Filed under: Uncategorized | 2 Comments
Belly-up, det är bara att ge sig inför Howlin Wolf, sexton poäng av tio möjliga. Men grejen är också hur mycket han talar blues, det är talking blues, eller hur? Det är en stormig röst, men inte en sångröst, han håller sig strikt mellan E och A, syns det mig, och det är talspektrum.
Nä, jag kanske cyklar om detta… Bara lösa tankar. Men YT-klippet gjorde min kväll.
Absolut – han fungerar på djupet, inte på bredden. Han har förvisso sin falsett, men det är mest klangfärg. Enligt vad jag läst någonstans försökte man en gång lansera honom som soulsångare på någon skiva, med begränsad framgång …