#61 Henry Cow – Concerts

30Jun09

Henry Cow, Concerts (Compendium), 1976.
Betyg: Tre och en halv.

Vissa inom vänstern tror att den globala kapitalismens orättvisor bäst bekämpas med reformer. Andra hävdar att ett krävs ett revolutionärt parti som agerar massornas förtupp. Andra sätter sin tilltro till spontana utbrott av kravaller och social oreda. Och så har vi Henry Cow. Som såg lösningen i att bilda ett musikaliskt kollektiv, ställa sig på en scen bland en massa vardagsrumslampor och spela fagottsolon i 13/8-takt. Arise workmen and seize the future, manade Dagmar Krause, med teutonisk tordönsstämma till Messiaenskt klingande pianoackord. Ja, de är lätta att göra sig lustiga över, Henry Cow – men få grupper lyckas övertyga utifrån så absurda premisser. För spela deras skivor (deras produktion är förhållandevis liten och håller en jämn kvalitet), och deras estetiska/politiska syntes framstår plötsligt som fullkomligt självklar och trovärdig. Den första sidan av dubbel-LP:n Concerts sammanfattar ungefär vad bandet var kapabelt till, och det vill inte säga lite: Brechtsk agitprop, Canterbury-progg, fri improvisation, Zappa-liknande knöligheter och, faktiskt, en behövlig gnutta brittisk pastoralism (den kluddigt tecknade fåraherden som i godan ro sitter och läser en bok på skivans baksida ska nog inte ses ironiskt: i hela Henry Cows produktion finns ett stråk av romantisk, brittisk anti-industrialism). Sida två dokumenterar delvis ett framträdande tillsammans med Robert Wyatt: här är det enbart versionen av ”Little Red Riding Hood Hit the Road” (från Rock Bottom, skivan jag alltid återkommer till) som tränger igenom den dåliga ljudkvaliteten. Resten av Concerts upptas av improvisationer, och här får Henry Cow problem, för även om de var tidigt ute med att använda frijazztekniker inom en rockkontext var de egentligen aldrig några särskilt bra improvisatörer. Åtminstone inte tillsammans. För visst har Fred Frith, liksom Tim Hodgkinson, senare gjort improviserade storverk på egen hand, och även här kan man ibland höra honom bryta loss med lite Jerry Garcia-liknande gitarrspel, men på det hela taget är det som att det kollektiva arbetssättet här enbart resulterar i en trögflytande massa av slumpmässiga klanger.

CHARON THE UNBORN! Dagmar Krause och hennes kamrater gör sin grej.

[Visst är det hemskt att ha en eftersatt blogg? Det är lite som att ha ett husdjur som man aldrig matar och som hela tiden sitter i ett hörn och tittar anklagande på en. Jag funderar lite på att övergå till mer ordinärt bloggande, där vinylprojektet kan bli ett återkommande inslag, men vi får väl se. Det är ju det här med tid, ork och familjeliv också.]

Filed under: Uncategorized   |  3 Comments