Don ”Sugarcane” Harris, Sugarcane (Epic), 1970.
Betyg: Tre och en halv.
En förnöjt fiolspelande gräshoppa (sittande på en gungstol, iklädd trasiga basketgängor) ackompanjerar en bisarr scen där ett fult troll rider på en slemmig jordglob, bestucken med knivar, som katapulteras från dörröppningen ”OBLIVION” ut i universum. Gräshoppans ena känselspröt perforerar Saturnus; ur dess ena öga skjuter en metallisk droppe i riktning mot två ögonlösa hundfigurer. Ja, Grateful Deads huskonstnär, undergroundtecknaren Rick Griffin, har sannerligen försett Sugarcane Harris debut-LP i eget namn med en anslående illustration. Och fortsätter man att granska konvolutet tycks även musiken båda gott: Los Angeles r’n'b-kung Johnny Otis har producerat, och arrangerat tillsammans med sin då blott 17-årige son, underbarnet Shuggie Otis (du har hört hans ”Strawberry Letter”). Sugarcane Harris själv hade redan en gedigen karriär bakom sig: först som ena halvan av förträffliga rock’n'roll-duon Don & Dewey (”Jungle Hop”!), sedan som bluesviolonist, med gästspel hos John Lee Hooker och Frank Zappa på meritlistan. Givet allt detta är det lite av en besvikelse att Sugarcane inte är bättre än den är – det vill säga ganska bra.
Sugarcane har en hård, konfrontativ röst: inga mjuka Marvin Gaye-stämmor, här inte. Och hans fiolspel är underbart, om än lite underexponerat just på denna skiva (han skulle komma att göra mer utpräglat jazziga inspelningar senare på 70-talet, som måhända visar hans talang bättre, men som också saknar direktheten i det r’n'b/funk-format han här befinner sig i). Kanske blev han aldrig bättre än när Zappa släppte honom lös i en version av Little Richards ”Directly From My Heart To You” på Weasels Ripped My Flesh (1969); i jämförelse är en del av låtmaterialet här lite rutinartat och oinspirerat, även om ”Yours Eternally” har ett mörkt, bluesigt sväng, ”A Little Soul Food” är en catchy hyllning till den afroamerikanska matkulturen, och ”Funk and Wagner” faktiskt lever upp till sin titel.
Sugarcane jazzar loss i en låt från en helt annan skiva.
Filed under: Uncategorized | 3 Comments
Välkommen tillbaka! Scritti Politti började gå mig på nerverna, ärligt talat…
Och Sugarcane Harris blir ännu en throwback… Jag kan inte sätta fingret på det, men elfiol tog aldrig hem baconet för mig, när det begav sig (i Zappasammanhang, t.ex). Jag kan möjligtvis stå ut med Grapelli en stund, men det är för att han inte har nåt (eller väldigt lite) vibrato. Jag tror det är det som låter fel i mina ögon, hos Harris och andra elektrifierade fiolnissar. Vibrato överhuvudtaget är en styggelse. Kom ihåg var du hörde det först: vibrato är en styggelse.
Jag håller med dig när det gäller Jean-Luc Ponty, men mer blues-förankrade violinister som Sugarcane Harris och – framför allt – Billy Bang har jag betydligt större fördragsamhet med. (Fast det är ofta NÅGOT med Harris som låter ”lite fel”, jag vet, men jag kan inte sätta fingret på det. Konstig intonation?)
Jean-Luc Ponty! Där var namnet jag letade efter! Jag köpte en LP av J-LP. Men det fanns inget ångerköp på den tiden.