#57 Scritti Politti – Songs to Remember

19Feb09

Scritti Politti, Songs to Remember (Rough Trade), 1982.
Betyg: Tre.

Scritti Polittis första LP kom fyra år efter singeldebuten, den lysande ”Skank Bloc Bologna”, och behåller något av den kollektivistiska, icke-kommersiella fasaden: musikerna är angivna bara med förnamn, paketeringen är blygsamt färglös, skivbolaget heter fortfarande Rough Trade – men i en liten svartvit bild på skivans baksida sitter en popstjärna och vill komma ut: Green Gartside, en gång medlem i Cardiffs ungkommunister, har tröttnat på squat-leverne, dissonant postpunk och fejkad kollektivism. Gartside skickade Scritti Polittis tidiga inspelningar till Chris Cutler i Henry Cow, och fick ett snorkigt svar tillbaka: ”tror inte att du kan något, lämna detta till de riktiga musikerna”. Så det musikaliska vänsteravantgardet avfärdade honom; han kunde inte bli Robert Wyatt, nu får han bli Michael Jackson i stället, om än fortfarande med Althusser under armen. Hela Songs to Remember kan höras som Gartsides avsked till den renlärigt revolutionära politik han tidigare bekänt sig till. ”Still support the revolution”, sjunger han i ”Jacques Derrida”, men man tror honom inte riktigt. Puritanismen avfärdas till förmån för begäret och lekfullheten. ”With his hammer and his popsicle”, som det heter i inledande ska-färgade, Nietzsche-citerande ”Asylums in Jerusalem”. Eller:

The weakest link in every chain
I always want to find it
The strongest words in each belief
Find out what’s behind it
Politics is pride too
Vagaries of science
She left because she understood
The value of defiance

”The ‘Sweetest Girl’” (glöm inte citattecknen) är den bästa låten på Songs to Remember, därtill en låt som en gång, i en egen stund av politisk desillusion, betydde något för mig. Det gör den inte längre, inte på samma sätt, men jag älskar fortfarande den fallande melodin, den mångtydiga texten, orgelslingorna och det atonala keyboardklimaxet (det är Wyatt som gästspelar – och som nästintill återskapar solot i ”Sea Song” från Rock Bottom). Och så har vi ju ”Jacques Derrida”, med feluttalat namn och allt: en riktig röra -snabbfotad Simon & Garfunkel-pop, plötliga discoinfall, ett väldigt blåögt försökt att rappa – med en lika fragmentarisk text, tidstypiskt namedroppande (”I’m in love with a Jacques Derrida / Read a page and know what I need to / Take apart my baby’s heart”) i sitt försök att analysera motstridiga känslor: politik och revolution kontra flärd och glamour – där Gartside till slut bestämmer sig för att det går bra att både ha kakan och äta den, för den här gången i alla fall.

Detta är låtar att minnas. Men här finns också låtar man snabbt vill glömma: det självupptagna rabblandet i ”Lions After Slumber” (referensen till Shelleys ”The Masque of Anarchy” till trots), den smöriga, saxofonindränkta tretaktaren ”A Slow Soul”, försöket att göra någon sorts Prince-soul i ”Sex”, de heltigenom motbjudande ”Rock-A-Boy Blue” och ”Gettin’ Havin’ & Holdin’”. Scritti Polittis musik är intelligent, men frustrerande ojämn, och, trots att den är späckad med så många referenser och idéer, med en kvardröjande känsla av tomhet.

”The ‘Sweetest’ Girl” – Scritti Polittis bästa – och en höjdpunkt på NME:s legendariska C81-samling.

Filed under: Uncategorized   |  2 Comments