Sparks, 2 Originals of Sparks (Sparks / A Woofer In Tweeter’s Clothing), Bearsville (1975).
Betyg: Tre och en halv.
Visserligen finns det spår på dessa två ungdomsverk som bröderna Mael valde att inte utforska vidare – 60-talspsykedeliska ”Fletcher Honorama”, till exempel, eller den experimentlystna kuriositeten ”Biology 2″ – men överlag är det anmärkningsvärt hur färdigbakade de låter redan här och hur konsekventa de varit under hela sin karriär: en låt som ”Wonder Girl” hade kunnat platsa på vilken som helst av deras skivor, över loppet av 35 år. Alla ingredienserna finns redan på plats: Russell Maels älskvärt affekterade falsett, de insmickrande popmelodierna, och texternas gåtfullt betraktande, novellistiska karaktär – Ron Mael verkar alltid skriva låtar om någon annan än sig själv, aldrig beredd att lätta på masken för att släppa fram sina egna känslor. Och lika bra är väl det.
Sparks, den Todd Rundgren-producerade debuten, balanserar hela tiden mellan rock och camp – en balansgång som tas till sin spets i covern av Sound of Music-klassikern ”Do Re Mi” på andra skivan: sällan har väl brödernas showtunes-ambitioner varit tydligare än här, deras vilja att inordna sig i en klassisk amerikansk låtskrivartradition – kombinerat med deras deras totala och välgörande oförmåga att faktiskt inordna sig i någonting över huvud taget (de är ju inte riktigt kloka): den här spänningen mellan, å ena sidan, att vilja tillhöra den kommersiella mittfåran men att vara för konstiga för att få plats, å andra sidan att faktiskt bemästra popmusikens vinnande fundamenta, men inte vilja ”sälja sig”, kompromissa med sin integritet, osv – tja, jag vet inte vad som bäst beskriver dem? Bra är det hur som helst, i alla fall ibland – vissa låtar misslyckas med att sälja in sig (intetsägande ”Slow Boat”), andra är exempel på idéer som de skulle komma att utföra bättre senare (”Big Bands” är en blek föregångare till ”Looks Looks Looks”). Bäst av allt blir det på Woofer in Tweeter’s Clothing med den blodisande gothrockaren ”Moon Over Kentucky” (vars kyrkorgel-outro förebådar ”As I Sit Down to Play the Organ at the Notre Dame Cathedral” på Hello Young Lovers 34 år senare).
Sparks framför ”Do Re Mi” någon gång på 2000-talet, och Russell visar att rösten, om än inte klädsmaken, är intakt.
Filed under: Uncategorized | 2 Comments
Oj så många Sparks-skivor du har. Det har i och för sig jag också. Det fanns alltid en massa Sparks i skivbackarna när jag fortfarande letade i sådana, och jag köpte alltid när jag hittade eftersom jag hört att Morrissey var ett fan. Men jag har knappt lyssnat måste jag erkänna.
Hej!
Fletcher Honorama är antagligen det bästa Sparks någonsin har gjort förutom Pineapple. Däremot är ju Moon Over Kentucky relativt lam.
Men när det gäller Sparks finns det nog lika många åsikter som människor…