Ravi Shankar, Three Classical Ragas (His Master’s Voice), 1956.
Betyg: Fyra.
Detta var en av de skivor som först introducerade den indiska klassiska musiken för en västerländsk publik – och bara det gör den intressant som en kulturhistorisk händelse. Shankar, vackert avfotograferad av Walter Hanlon på skivomslaget, har själv skrivit den informativa baksidestexten – en text som lästes flitigt (mitt exemplar har understrykningar och kommentarer i blyerts från någon tidigare ägare), och som säkerligen lade grunden till många västerlänningars förståelse av musiken. Indian music is modal by nature, skriver Shankar, and though harmony may be present in its simplest form, it is inherent, rather than deliberate. For the better and finer enjoyment of Indian music, Western audiences should forget about harmony and counterpoint or the mixed tone colors which may be considered the prime essentials of a symphonic or similar work, and relax rather in the rich melody and rhythm, and with the exquisitely subtle inflections through which the atmosphere of a Raga is built up. Det är förstås en utgångspunkt, och ingen orimlig sådan, men det är också lätt att höra att många av de som intryck av Shankar i väst (minimalister och modaljazzare och allt vad det nu kunde vara) tenderade att lägga alltför stor vikt vid det där med ”atmosphere”, och glömma ”rich melody and rhythm”. För visst finns det en mystik i denna musik, men också en materialism, en fysikalitet: det går aldrig att glömma att musiken framförs av människor i realtid.
Första sidan tas upp av ”Raga Jog” – skivans stora behållning, med en jor som glöder mörk och melodisk: Shankar lägger vid ett tillfälle ned allt finlir för att bara växla i sitarens mörkaste register mellan tonikan och molltersen – och man kan höra hundratusentals framtida hippieöron öppnas. Resten av ragan utför han med bravur, om än inte med den ekvilibristiska pregnans som på den Londoninspelning jag recenserade häromveckan. Över huvud taget är det en påfallande dämpad Shankar som framför dessa tre ragor – lite tillbakadragen och blygsam, än så länge ovillig att på allvar kliva fram i rampljuset. De två ragorna på skivans andra sida hade båda behövt var längre för att verkligen komma till sin rätt: ”Raga Ahir – Bhairav” passerar rätt obemärkt förbi. ”Raga Simhendra-Madhyaman” har stunder av märklig briljans (och en osedvanlig entusiastisk entré från tablaspelaren Chatur Lal i början av gat) – men avklingar alltför snabbt, ett offer för formatets begränsningar.
Filed under: Uncategorized | 1 Comment
Det är ganska tufft att bägge Shankarskivorna du recensenserat finns med i Spotifys katalog. (Nej, detta är inget spam. Jag är ärligt imponerad!)