Stockholm Elektronmusikfestival 1980, Fylkingen Records (1980).
Betyg: Fyra.
Under flera års tid – från 1994 till 2001, skulle jag tro – besökte jag årligen elektronmusikfestivalen på Galleri Astley i Uttersberg, utanför Skinnskatteberg. Astley Nyhlén, som drev sitt galleri i Uttersbergs gamla järnvägsstation, hade på något sätt lyckats få området runtomkring klassat som ”akustiskt naturreservat” (skogen ansågs utgöra en särskilt utmärkt resonansbotten – jag förstod aldrig det där), och utanför det forna stationshuset i denna lilla Bergslagsby smällde Fylkingen-folk upp stora svarta högtalare, medan publiken satt i gräset med filtar och picknickkorgar. Det var exlusivt och akademiskt och festligt och folkligt på samma gång, på något sätt – även om musiken inte alltid var lika gemytlig som omgivningarna. Dessa festivaler ingöt i mig kluvna känslor inför den elektroakustiska musiken: ömsom imponerande klangkonstruktioner, ömsom enfaldiga men anspråksfullt presenterade fuskbyggen. Jag kunde aldrig riktigt förlika mig med att det skulle susa och krascha så mycket i alla dessa bandstycken – eller med att en komposition av nödvändighet skulle vara tvungen att vara LÅNG för att riktigt räknas. Samtidigt var det musik som fascinerande och lockade mig med löften som aldrig riktigt infriade, men som ändå alltid hägrade någonstans – löften om en NY MUSIK, förunderlig, oförutsägbar och överraskande. Musiken bar fortfarande på någon sorts utopisk gnista från sina framtidsoptimistiska barndomsår, när den laborerades fram av allvarliga män i vita rockar (föreställde man sig) i statligt finansierade elektronmusikstudior med stora bandspelare, primitiva datorer, allsköns vacker apparatur. Det är denna gnista – en bärare av orealistiska drömmar och aldrig realiserade förhoppningar – som gör att jag ändå kan behålla en kärlek till den elektroakustiska musiken, och som gör att jag kan tycka att den ibland fått oförtjänt mycket skit. Ja, det är sant att hemelektroniken sprang ikapp och förbi den; ja, det är sant att DJ:s och technoartister gjorde större landvinningar utan kulturbidrag och doktorstitlar – men samtidigt finns det en arkitektonisk skönhet i den bästa elektronmusiken som inte går att bortse ifrån, och som inte hade varit möjlig att frambringa i en mer icke-akademisk miljö.
Med viss förväntan lägger jag då denna dokumentation av Stockholms elektronmusikfestival från 1980 på skivtallriken. Omslaget är fult och titlarna lovar inget särskilt, men varför döma hunden efter håret: detta är kvalitativt och hörvärt, mer eller mindre, från början till slut. Någon vidare festivalyra präglar knappast Lars Gunnar Bodins ”Epilogue; rhapsodie de la seconde récolte” (catchy namn, Lars Gunnar!). Det här är gråsvart och betongdystert: metallskivor kolliderar med varandra och omsluts av ett susande mörker. Mistlurar blåser över öde motorvägar; mörka byggnader kastar långa skuggor. Ett hysteriskt elektrobabbel bryter då och då igenom barriärerna: obegripliga robotröster som talar allt snabbare förbi varandra för att sedan plana ut i rent oväsen. Det är musik som inte direkt förmår överraska, men som ibland överväldigar genom ren kraft.
Sven Erik Bäcks ”Annus Solaris” introducerar den mänskliga rösten – en problematisk ingrediens. Mezzosopranen Kerstin Ståhl reciterar inledningsvis poesi av Östen Sjöstrand och det låter så högstämt att musiken riskerar att fullständigt kollapsa under sin egen seriositet. Men så snart hon slutar prata och börjar sjunga – kraftfullt och dramatiskt – visar Bäck vilken skicklig kompositör han faktiskt var: till skillnad från hos Bodin, som inte direkt bekymrat sig om att ge sitt stycke någon narrativ struktur, är detta musik som rör sig målmedvetet framåt. Amerikanske kompositören Charles Dodge arbetar i ”Any resemblance is purely coincidental” likaledes med rösten – men nu som inspelad artefakt, i form av en datoriserad rekonstruktion av Caruso, vars tolkning av en Leoncavallo-aria här bearbetas elektroniskt och kommenteras av ett nyskrivet pianoackompanjemang. Det är ett emotionellt komplext stycke, som börjar med att intala oss att det är lite av ett skämt, men som därefter alltmer nyanserar sin behandling det musikaliska källmaterialet: Caruso träder ut ur historien, in i samtiden och bort ut i drömmen. Musikalisk surrealism som faktiskt fungerar. John Melby, också amerikan, avslutar med en fullt respektabel och väl genomförd konsert för violin och tonband.
Gammal hederlig elektronisk röstmanipulation av Charles Dodge.
Filed under: Uncategorized | Leave a Comment
No Responses Yet to “#54 Stockholm Elektronmusikfestival 1980”