Ravi Shankar, India’s Master Musician / Recorded in London (1964), World Pacific.
Betyg: Fem.
Här är Ravi Shankar, 44 år, inspelad live i London 1964. George Harrison hade ännu inte upptäckt honom. Anoushka fanns inte. Han hade ännu inte begått några ragasymfonier, newageskivor eller Phillip Glass-samarbeten. Han kunde ännu hålla den hindustanska fanan hög och obefläckad. Och som han spelade: med absolut precision, varje ton så markant och tydligt definierad, även, eller kanske i synnerhet i de snabbaste passagerna – och med ett varmt välkomnande melodisinne därtill. Just den där kombinationen gör honom till en i bästa mening pedagogisk musiker: att höra honom spela dessa tre ragor är också lite som att höra honom förklara dem för en västerländsk publik.
Det kunde inte börja trivsammare. ”Hamsadhwani” är en förnöjt pentatonisk raga som i Shankars händer blir ren melodisk bliss: öppna, klara intervaller, vackra, soliga dur-harmonier. ”Dhun Kafi” behåller i sitt tonspråk något av sitt folkmusikaliska ursprung och är väl den raga som lämnar minst avtryck, även om den utan problem förför lyssnaren så länge den pågår. Men ”Raga Ramkali” är i sanning THE DOG’S BOLLOCKS: skivan är värd att höra bara för de låga, böjda, mikrotonalt vibrerande toner som Shankar spelar i alapen – närmast oförskämt fysiska och närgångna. Gott stöd får han från den aldrig alltför påträngande tablaspelaren Kanai Dutt, och några minuters googlande upplyser mig om att Shankars sitar konstruerades av samme man som här spelar tambura: Nodu Mullick.
Den store pedagogen gör amerikansk tv-debut.
Filed under: Uncategorized | 2 Comments
Fem stjärnor? Det här måste uppmuntras!
Här får du en stående inbjudan hem till mig för att bara lyssna på diverse Ramkali en hel dag!
Inbjudan antas utan omsvep!