Åsa was robbed
Jag hade hört, sedan några år tillbaka, att Åsa Linderborg ”arbetade på en bok om Västerås”. Så i början av året dök den upp i Atlas förlagskatalog, Mig äger ingen. Eftersom jag tidigare skrivit om Linderborg (jag recenserade hennes avhandling Socialdemokraterna skriver historia och skrev för Ung Vänsters jubileumsbok en längre artikel om Åsa, hennes mamma Tanja och hennes mormor Vera, tre generationer kvinnor och vänsteraktivister) fick jag uppdraget att boka en intervju. Någon gång i mars skickade Åsa manuset, sista korrekturet, och jag läste. Jag hade väntat mig något i stil med den bok hon först planerade – ”en politisk essä om Västerås … om den lydiga arbetaren, om fordismen, om Gramsci” – något politiskt och analyserande, visserligen med självbiografiska inslag, men ändå inom kulturjournalistiska ramar.
Jag var alltså helt oförberedd på vilken så totalt utlämnande bok Mig äger ingen var, så öppet och ogarderat kärleksfull. Jag läste med tårar i ögonen. Men ännu var upplevelsen privat. Jag gjorde intervjun innan boken släppts, vi satt utanför Åsas pappas gamla lägenhet på Rönnbergagatan, ekorrarna kilade upp och ned för träden, precis som i boken. Så, mitt under min pappaledighet, kom Mig äger ingen ut. Recensionerna var lyriska. Det hade jag visserligen väntat mig – jag insåg att detta var en bok som inte skulle passera obemärkt förbi. Sedan läste jag jobb-mejl, och såg att boken hade börjat vandra runt bland mina arbetskamrater, som turades om att läsa den. Det hade jag inte väntat mig.
Allt fler talade om den. Alla tycktes ha läst den. Jag har aldrig varit med om något liknande, att en bok så snabbt blivit en händelse, en kollektiv upplevelse. 2007 var året då fick slutligen fick den stora Västeråsskildringen. 2007 var också året då Augustpriset gick till Carl-Henning Wijkmark, och inte till Åsa Linderborg. Jag har nu inte läst Stundande natten (jag läste den kulturkonservativt kverulerande Den svarta väggen för några år sedan och tyckte den var usel) – men jag misstänker att den aldrig kommer att vandra runt på någon arbetsplats. Kvar dröjer känskan att Susanna Alakoskis pris ifjol omöjliggjorde för Åsa Linderborg att få priset i år. ”Nu har vi redan belönat en arbetarklasskildring, nu får det väl ändå räcka. Tillbaka till ordningen!”
Postat i:Uncategorized | 3 kommentarer
Det hade varit uppfriskande för vlt-läsarna att få läsa detta på kultursidan i morgon.
Jag tycker att rätt bok blev nominerad. Läs den nominerade boken innan du dömer den!
Vi är inte alla arbetarklass och barn till alkoholister. Vi ska däremot alla dö.
Jag har läst ”Stundande natten” och tyckte mycket om den. En angelägen bok om ett ämne många inte vill tala om. Vi borde tala mer med varandra om hur vi vill dö och om hur vi vill leva. Det är den enda bok jag läst av Wijkmark hittills, så jag vet inget om hans andra böcker.
Åsa Linderborgs bok är säkert också bra – liksom de andra som var aktuella för priset. ”Mig äger ingen” går runt bland mina kolleger just nu, och jag väntar på min tur att få läsa den. Vem vet, jag kanske delar din åsikt efter genomläsningen?
Mo: Kanske måste du läsa båda böckerna innan du kan dryfta din åsikt om Johans inlägg…