Musealt

28Nov07

Västmanlands läns museum, beläget i Västerås slott, på en höjd med överblick över Vasaparken, är starkt förknippat med barndomsminnen: lukten av de honungsljus som såldes i entrén, pepparkaksutställningarna om jularna, de stora ljusstakarna i Rikssalens fönster och porträtten av Gustav Vasa, Erik XIV och Johan III på väggarna. Där fanns rum jag snabbt gick igenom (samlingar av gamla dräkter och huvudbonader) och rum där jag dröjde kvar: montrar med gamla sedlar och mynt, båtgraven från Badelunda med tandraden och smyckena, ett tvärsnitt som visade alla arkeologiska lager under någon av Västerås stadsgator. Så formades någon sorts historiskt medvetande, en känsla för det förflutna: fragmentariskt, förvisso, baserat på föråldrad information, säkert, men ändå – någonting. Under fyra år, mellan 2002 och 2006, då Länsmuseet hölls stängt, först för renovering, sedan på grund av usel landstingsekonomi, erbjöds en generation Västeråsbarn istället ingenting. Det var oförlåtligt.

Nu håller museet öppet, fyra dagar i veckan, torsdag till söndag. Jag kan ta min son dit. Vi kan köpa en bulle i entrén och kaffe i automaten, rättvisemärkta leksaker i butiken och keramiktomtar för 20 kronor. Han kan springa genom Rikssalen (och ha omåttligt roligt), den ser ut precis som förut. Men särskilt mycket om historia lär vi oss inte. I stället erbjuds en samling vackra nattfotografier av Hans Alenius. Och en stor utställning om Västeråsgraffiti.

Jag är den första att applådera ett sådant initiativ: graffitin är en stor del av stadens dolda kulturhistoria. Men tillfälliga utställningar, hur lovvärda och väl genomförda de än är, ersätter inte det pedagogiska värdet i fasta historiska samlingar. Låt hellre föremålen samla damm i en monter, där någon kan se dem och uppleva något, än i ett stängt lager.

Med detta sagt – graffitiutställningen är väl värd ett besök. Istället för att spinna på den ofruktbara motstättningen mellan skadegörelse och konst (graffitin kan givetvis vara, och är ofta, både och), behandlar utställningen den som ett socialt fenomen, en estetik sprungen ur en viss tid och viss kulturell miljö.

- En vägg med skivomslag ger prov på graffitins visuella rötter – och visar att Iron Maiden var nog så viktiga som Run DMC -

- En imponerande samtidshistorisk research har lagts ned i att rekonstruera en arketypisk graffitimålares 80-talspojkrum (många nostalgiska kommentarer i gästboken). Elliott blev vansinnnig när han inte fick klättra in och leka – han fick istället sysselsätta sig med att plocka ned småstenar i en nedklottrad papperskorg:

- En museiupplevelse, så god som någon.

Postat i:Uncategorized   |  1 kommentar